mistermellz

Today I went for a walk. Just for the walking and the breathing. I wasn't even going to go trough there but the gates were open and I felt such joy the first time I went there.

There is some kind of magic going on in this place, yet it is nothing more than a park. A park with trees, and grass, and ponds, and birds and dogs that chase them. As i entered the gates for the second time of my stay here in London there was nothing that had changed. Everything was just as stunningly beautiful as it had been that day Caroline and I first walked trough. The branches of all kinds of trees still hung over my head, giving me the same sense of comfort and peace as they had before. It was just as peaceful yet full of life.

As I started walking the same way I had before in high tempo I glanced over at all the benches standing alongside the path. Carved into the back of the first dark wooden bench were letters. "In loving memory of my wife Ivory who loved this park". My mind flew directly to a scene in the movie Nothing Hill where Julia Roberts and Hugh Grant jumped a fence and walked trough a closed park to find a bench just like it. I stopped right then and there to turn around and face the park once again.

The trees, the grass the birds; it al looked so harmonic. It al belonged. Layers and layers of different things happening from the sky down to the ground in perfect synchronize.

Over the treetops the skyscrapers of the city stretched tall, but too far away to be nothing more than a painting on a wall. The wall of leafs and branches connected to the ceiling of clouds that was hanging low over the place that this Ivory once had loved.

The scenery completely and fully enclosed me and all my senses. The music from my headphones might have had a minor impact. As I stood there, still frozen in front of Ivory's bench I noticed they were all engraved. Clearly these were no ordinary furniture. What a simple yet selfless and grand gift they were. For their loved ones to be remembered by and for everyone still walking this fast phased earth to rest for a while.

The next bench was donated in memory of a man who had passed only halfway trough his life. He was a screenplay writer. The next one after that encouraged everyone passing by to sit down and rest, the next one to enjoy the view for a while. I moved from bench to bench overwhelmed with feelings. They flooded down my cheeks, bursted out of my lips in a laughter  and pierced straight trough, out of my chest.

This walk, this ordinary walk trough this unordinary park was one of the greatest moments of my short life.

One of the benches was donated in memory of a young man who's life had ended after only 22 years. As old as I am now. Apparently he had enjoyed a great amount of time in this park before he passed. I thought, how unfair for him to die so young, yet how happy I was that he got to go here. I wonder if he died suddenly or if maybe he was ill for a long time and somehow knew his name was going to end up on one of these benches. His bench stood by itself on the other end of the pond. It was the only one that I decided to sit on.

The moment I walked out those gates I knew I would never be the same, in all the right ways. If I could only contribute to this world with one piece of advice, I would say; live to inspire, and let yourself be inspired. By every single thought crossing your mind. Every visible and invisible thing, big or small gestures, good or bad experience. I want you to keep your mind open, take in and share as much as you physically and mentally bare to. If you do so you will never feel empty nor will you feel too full, like you are not contributing. The circle of energy will just go on.

Det jag inte skriver i bloggen, det jag skriver för mig själv, skriver jag oftast på engelska. Det är inte felfritt, och jag är inte ens säker på om det ens låter bättre än om jag skrivit det på svenska, men det är så det kommer till mig av någon anledning. Jag tar allt som det kommer.

Waterlow Park, image: google.

Jag blev så arg på en film idag. De föste ihop två brustna hjärtan. Lite som att alla andra karaktärer hade någon och de ville städa upp inför sitt happy ending. Som när man städar ett rum och i slutet har någon pryl framme som man inte vet vad man ska göra av så man slänger in den i ett skåp för att åsynen av rummet ska bli perfekt. Det fungerar ju inte så. Två brustna hjärtan passar ALDRIG ihop för de har gått sönder på helt olika vis.

Okej, mina medmänniskor. Dagen fortskred på följande vis:
Vaknade på hostel nummer två, det bättre om man måste jämföra. Och om man inte måste jämföra. Checkade ut klockan tio och drog ut i regnet med våra monster. Ut å in och upp å ner i tuben för att sedan rasa in, genomblöta, innanför dörrarna. Hemma. Det tog inte länge att bestämma att IKEA skulle bli dagens mål. Köttbullar sa jag. Gardiner behöver vi också, konstaterade Carro. Efter en oändlig bussfärd befann vi oss på nästan svenska marker. Så fort vi fick katalogen i hand och vandrade in på första avdelningen så blev vi lite till oss. Möjligheterna! Den prydliga listan var som bortblåst, eller snarare aldrig uppväcklad utan där sprang vi runt och åhh:ade och ohhh:ade och rev ner saker från hyllorna, ner i våra gula påsar. När vi efter några timmar i dimman började lasta upp sakerna på bandet å de aldrig tog slut insåg vi att vår mecka-resa hade fått en liten vändning. Med två fullproppade, blåa IKEA-påsar var, en otroligt fet matta, tre enorma plastbackar och en klädställning över armen stapplade vi oss ut genom portarna igen.  Vi bonkade farbröder i huvudet med mattan, stötte till kvinnor och barn med de enorma plastbackarna och dängde påsar till höger och vänster när vi med nöd och näppe tog oss ombord på 192:an. Vi fick även ett smakprov på engelsmännens påstådda hjälpsamhet när folk från höger och vänster nästan slet saker ur händerna på oss för att hjälpa att bära av och på allt på bussen.
Vi fick någon form av dödsryck där och packade upp allt, monterade ställning, vek in kläder, bäddade sängar och klippte håret men nu ligger vi slagna som hjältar, proppmätta, nyklippta och konstaterar att vi inte duschat sedan i förrgår, på vår alldeles egna säng ute i Archway.

Vid pölen.

Och här ska jag ta igen för alla förlorade å,ä,ö:
ååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå
äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
ööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö.
Så.

Jag haller pa att avvanja mitt snuskigt starka internetberoende som jag sa lange fornekat. Gott att jag erkanner, det sags vara forsta steget i ratt riktning. Igar satt vi inte vid datorn alls sa nu sitter jag och forsoker optimera mina 2 timmar for 2 pund genom att hoppa upp och ner pa stolen istallet for att ga pa toaletten.. Jag har inte kommit sa langt i min rehab an.
Igar bytte vi hostel. Det nya ligger ett kvarter bort och vi bor nu istallet i ett all girls room med 9 baddar. Sangarna ar uppradade pa varandra tre och tre. Tandstickstunna bygnationer av metall med gardiner for. Som att sova i en box. Jag jobbar aven pa min cellskrack just nu.
Igar var vi forbi tjejorna vi ska bo med fran och med mandag pa fordoja som sedan ledde vidare ut i var forsta officiella utekvall i London stad. Tva barer foljt av en klubb i Soho blev det och nar Carros feber sedan gjorde sig kand for andra gangen den kvallen sa kunde vi inte forneka att det var dags att ga hem. Eftersom vi tagit bussen tidigare den kvallen for forsta gangen och forundrats over hur billigt det var jamfort med tuben sa satte vi oss pa en dubbeldackare och andades ut. Snart "hemma" tankte vi och blundade en sekunda mot varandras axel. Icke sa nicke. Efter att ha hoppat av i fel ande av Hyde park och virrat oss anda till Harrods sa stannade vi en taxi som alltsa blev dubbelt sa dyr da vi tagit en buss och vandrat at helt fel hall. Inget vi led av da for lyckan var total nar vi fick slanga oss i tandstickssangarna, och idag vaknade vi mitt pa dagen for att direkt dra ut pa Lunch.

Det verkar inte som om min kissblasa skamtar langre. Klart slut!

Saker och ting gar verkligen inte som planerat.
For det forsta har vi inte haft nagra konkreta planer och for det andra sa gar de mycket battre an vi vagat hoppas pa. Igarkvall hittade vi ett litet inlagg postat av en svensk tjej pa facebook dar hon sokte tva tjejer som ville flytta in i deras lagenhet i Archway. Vi slangde ivag ett meddelande, holl tummarna hela natten lang och idag kom ett svar med en adress och ett telefonnummer. Vi ringde upp, kopte oystercard och lat de sjukt starka vindarna blasa oss ner i Londons tunnelbanesystem for forsta gangen. Ingen big deal, bytte en gang och hamnade ute i Archway efter cirka 30 minuter. Emelie motte oss pa stationen och vi vandrade tillsammans den korta strackan till vad som senare skulle klubbas som vart nya hem. Riktigt schysst deal fick vi och pa mandag flyttar vi in i vart alldeles egna rum i lagenheten med 5 andra svenskor, gratis internet och en tvattmaskin i koket. Hallelujah

Pa hostlet fortsatter vara rumskompisar att bjuda pa ovantade akter. Klockan halv tolv, nar jag och carro ligger utslagna i hennes sang och ser film pa datorn sa kommer det in en kort, bra mycket over medelalders man helt iford jeans fran  topp till ta. Han skrattar, ler, pratar ett sprak ingen annan i rummet forstar, klar av sig alldeles for mycket klader och slanger sig upp i en av sangarna. Tio minuter senare snarkar han belatet medan en annan av gasterna fragar forsiktigt om han inte kan fa flytta pa lite mobler. Carro som har tagit for vana att svara "yes, thank you" pa allt som gar for snabbt for att hora sager som sa och innan vi vet ordet av star byran, ett bord, tva resvaskor och en stol i mitten av rummet. Alla som nu ligger instangda i sina slafer ser forvanat pa medan den potentiellt kroatiska kisen forvandlar den enda golvyta som finns till sitt eget traningscenter. Ur hogtalarna pa killens laptop strommar typisk gym-musik i form av kroatisk house varvat med wu-tang clan och robbie williams och fram tills det att den lite storre, franska killen kom hem till rummet och forklarade nedslackning vad gallde alla lampor och ljudanlaggningar sa pumpade killen pa med allt fran hantlar liggandes over resvaskan och byran till situps pa bordet.

Vi ser fram emot att kunna bestamma over musiken sjalva i vart rum ute i Archway. Over and out

Enkel och sjalvklar rubrik.
Jag vet att det ar manga som vill ha en klassisk update helt enkelt, sa det blir ett sadant inlagg. Enjoy!

Resan startade, kan man saga, nar jag slot upp med Carro pa arlanda. Nagon timme fanns att doda och tva hungriga och bestamda magar gormade hogljudt sa vi at pa donken och lovade oss sjalva dyrt och hederligt att det var sista gangen vi at skrapmat. PFFT. Boardingen narmade sig och vi gick ganska direkt och checkade in vara monster till vaskor. Lattnaden var ett faktum. Nagra sista hej och tack i telefonen och sedan bar det av. Soft flygresa. Inget namnvart egentligen. Val framme tog vi taget till paddington station. Klev pa i forsta klass dar en liten indier jobbade som undrade om vi forsokte smita in. Han skrattade och sa att det var han som bestamde och att vi fick sitta dar. tur, tror inte vara monster hade rymts i andra klass sa som forsta sag ut.. Pratade svenska gjorde han ocksa.

Framme pa paddington ringde jag Ewa som meddelade att en strejk hade paborjats i tuben och vi beslot oss for att ta en taxi eftersom det gick snabbast och nast intill smartfritt rent ekonomiskt da det tydligen skulle ta endast 4 min till vart hostel. Vi var osakra pa om monstrena skulle rymmas i en dubbeldackare..
Framme i omradet dar hostlet lag borjade chaffisen curkulera och mumla for sig sjalv. Allt eftersom mataren tickade pa och vi hade suttit i taxin i bra mer an 4 minuter sa fragade jag (HUUUUUUUUUUGE mistake) ifall han inte visste vart det lag i alla fall och han borjade spruta saliv och tjoa om hur vi kunde kliva av sjalva och leta. Sa som det sag ut utanfor fonstret beslot jag mig for att be om ursakt en extra gang for vi ville inte kliva av har utan en aning om vart vi skulle. Till sist hittade vi den roda dorren, betalade illa kvickt och klev ur. Note to self: forolampa inte en engelsman. Note nr 2: ta reda pa vad som forolampar en engelsman.

Hostlet ar litet, beyond trangt och fullt i spraymalningar. Soft att titta pa, mindre soft att bo i kanske.
En svang pa ett pastahak och sedan en bio pa det, facebook-filmen ni vet. Carro kopte popcorn, at upp dem under den 35 langa reklamen innan filmen och somnade bums. Bra film, informerade jag henne efterat. Nar vi kom tillbaka satt fransmannen i vart rum och diskuterade som om de aldrig slutat nar vi drog darifran. Vi undrade om de diskuterade vart de skulle gomma vara lik inatt eller hur det gatt i Franska ligan i fotboll... Nasta morgon vaknade vi i alla fall upp utvilade och i jakligt stort behov av en dusch eller tre. Svettigare natt har jag inte haft pa lange. (Hon drog ett snuskskamt! eller?)

Idag gick vi direkt ner pa mark n spencers och kopte juice, bananer och notter som vi at till sen frukost i kensington park. Darefter strosade vi runt ett tag och vidare in i Hyde park. Vi hamnade vid en damm, vars vatten man knapt sag pga alla olika faglar. Det blaste och vi fotade faglarna ett tag. De var lite val karvanliga sa nar de borjade flyga omkring sa drog Carro sjalen over huvudet, sprang rakt over angen och skrek varre an en tjej. Det var en syn och manga borjade beskada henne istallet for faglarna.
Darefter blev det en promenad in till Oxford street dar vi gick pa primark och jag kopte nya underklader. Manga har sakert hort underkladeshistorian men for att gora den kort for er andra: jag glomde rubbet hemma. Vi at pa pizza hut (Sjukt lange det dyra loftet holl) och sedan vandrade vi mot vart egna kvarter. Har sitter vi vid varsin lanedator och bladdrar i en tidning med bostadsannonser pa sidan om.

Jag utlovar inga fler langdragna uppdateringar i denna stil men desto fler bilder da vi far sprutt i Carros dator.