mistermellz

Insåg att mitt tidigare inlägg bara spädde hat på hat, och det finns redan för mycket av den varan.

De säger att det inte är hjärtat som blir kär, det är huvudet, men det är hjärtat som slår snabbare, gör volter, inte hjärnan.

Ibland säger någon att de inte har plats i sitt liv för kärlek just nu, men det är ljug för där kärleken förvaras får inget annat plats, det är det de kallar för hjärterum.

Så det måste vara hjärtat som blir kär, inte hjärnan, för då hade man haft hjärnrum istället, och det har man ju för många andra saker som man inte är kär i, som hitler och krig till exempel.

Jag tänker på massor med saker varje dag och jag har läst att vi tänker sextiotusen tankar så mitt hjärnrum är fullt.

Men det ekar bland kala väggar i mitt hjärterum, och mitt hjärta önskar ett annat hjärta.

Jag har funderat lite, dragit paralleller mellan inredning och våra liv.

I och med att vi alla måste ha samma panelgardiner, carpe diem i träbokstäver och en abstrakt fondvägg med tulpaner hemma så anser vi att det inte passar sig att hänga en handmålad tavla på väggen som skär sig med resten av svensson-temat. Det spelar ingen roll vart tavlan kom ifrån eller vem som givit den till oss.

Varför har vi inte plats för annat än massproducerad felfrihet? Varför ska det spela roll att vi inte är felfria nog att det finns plats för oss själva eller något personligt och lite skamfilat i våra egna hem?

Det är lite som med allt annat, det här med inredning. Man har det så fläckfritt om än opersonligt som möjligt runtom sig för att kunna lura till och med sig själv att skavankerna inte existerar. Varför göra sitt eget hem till en fasad? Varför begränsa sin tillvaro till en enda skala? När och vart ska man då ha tid för utsvängningar och att vara sig själv?

Om man tycker om något, om det betyder något för en, så ser jag ingen anledning till varför det inte ska få plats och snarare göra helheten vackrare.

Det bästa som finns med att få komma hem till någon annan är inte när du kan säga att du vet precis vart de köpt allting och att de dammsuger fem dagar i veckan, för det säger ingenting. Det bästa är när du kommer hem till någon som visserligen bor i en salig röra av prylar, men du kan säga precis vem den saliga röran tillhör, vem som bor där.

tumblr

Dagens promenad-tankar gick i tacksamhetens tecken. Jag tog mig en liten stund och gjorde en mental tacksamhets-lista.

En sak jag kom att tacka mig själv för var min förmåga att se alla människor precis på samma sätt, det vill säga totalt olika.

Jag ser en man, fullt påbyltad och i arbetskängor bryta ut i full sprint mitt på gångbron. Han hade gått väldigt långsamt innan och jag märkte hur två tonårstjejer skrattade och pekade väldigt hånfullt när han satte fart. "Ehh, är han ute och joggar sådär?" hörde jag den ene skrocka i pausen mellan två låtar.

Jag kan tycka att en sådan kommentar är harmlös i de flesta fall, men det kan också tyckas väldigt trångsynt. Det är som att; antingen är man ute och joggar och då är man munderad i Nike eller Adidas från topp till tå. Eller, så går man harmoniskt om man är klädd i arbetskläder. Får man bråttom och har arbetskläder på sig då, hur gör man då? Det är väl inte underligt om karln använder sina två gudagåvor till ben och springer?

Självklart lägger jag märke till avvikelser, men jag skulle snarare uppmuntra dem, oavsett om jag förstår vad som försigår i människans huvud eller inte. Folk har så svårt för avvikande beteende. Det är som om det inte går att acceptera att man inte kan relatera när någon då och då gör något som sticker ut.

Så det är jag tacksam över; min kapacitet att ha en öppen inställning till människors beteende. Ja, jag törs säga att det ska mycket till innan jag dömer en annan människa utan att lära känna denne, hur tabubelagt det än är att yttra sig på det viset.

Så mycket energi skulle gå åt till att besvära sig över detta.

I övrigt plöjer jag sunshinestories, bakar och inväntar nattjobb idag.

Ibland utmanar jag mig själv genom att inte använda internet eller titta i för många tidningar enbart i syftet att få känna den där känslan av att världen är stor igen. Med internet kan jag åka till andra sidan världen på en millisekund och det är intressant till en början, men efter mer än halva mitt liv hittils med internet och ett antal resor till andra ställen i världen så känner jag att jag gärna hade velat upptäcka världen utan att ha sett den hörn till hörn i små fyrkanter först...

Det är fascinerande att tänka sig något och sedan upptäcka det snarare än att ha tillgång till det tjugofyra timmar om dygnet ifrån sin lilla lägenhet men inte kunna ta på det. Jag vill  bara känna mig liten i världen igen, känna känslan av att det finns något nytt och främmande där ute.

Jag tror vi lever för fjärilarna.

I vanlig ordning hade jag kunnat dra ett skämt om schizofreni i samband med detta inlägg, för det är vad vi gör; vi skämtar och vi skrattar. Mycket. Skrattar och är glada.

Vi är lyckliga i våra fina lägenheter och vi är så glada att vi har en blänkande klocka på armen som talar om när vi ska promenera raskt och hurtigt mellan aktiviteterna i vår sprängfyllda vardag. Allt för att distrahera oss. Från vad? HAH! Det är enkelt.

Det handlar om att vara lycklig. Det handlar om att bygga upp sig själv, visa sig stark, inte för någon annan än sig själv, såklart. Man ska lyckas med saker, även om det inte handlar om stordåd. Det ska vara små morötter i snören framför oss, delmål i vardagen som ger oss den där egoboosten.

Vad är lycka då? Jo, ett rus. Och vad händer med ett rus? Det tar slut. Så därför promenerar vi raskt mellan dessa tusen aktiviteter och håller ruset vid liv. Vi är nöjda och glada med oss själva, vi unnar oss nya, fina saker och vi belönar oss själva ständigt. Åh herregud, jag har aldrig varit lyckligare. Jag känner bara lycka. Lycka, lycka, lycka. Sådär håller det på, och det uppmuntras friskt i böcker och tidningar. Dessa hälsogurus och dessa peppande livscoacher, de är ju helt fantastiska.

Anar du en gnutta sarkasm? Det är inte så konstigt, men lägg inte fokus på den.

Jag satt och drack kaffe med en god vän igår då vi kom in på ämnet kärlek. Ungdomskärlek som det kommit att heta. Efter att diskussionen hettat till mer och mer så var vi båda, i eld och lågor, helt överens om en sak. Man vill bara vara kär.

Jag tycker såhär: Var glad åt din fina lägenhet. Spring fort som vinden i dina gula löpardojor, håll huvudet högt i din fina kostym, unna dig det där röda läppstiftet och pluta med dina fylliga läppar. Var stolt, du har ju förtjänat det som du jobbar! Var lycklig.

När du går där och känner hur du klarar allt och hur du är nöjd med dig själv, sluta upprepa det där jävla mantrat om hur du inte behöver någon annan för att bli just lycklig.

Slit nosen från skärmen, sluta scrolla sida upp och sida ner på match.com för att hitta någon som är lika lycklig och stabil som du. Kliv ner från din ståtliga häst av självkänsla. Det sitter inte i hästen, jag lovar (metaforiskt talat). Sätt ditt mänskliga jävla hjärta i den där kostymärmen och bara förlora dig. Du vet ju ändå vem du är vid det här laget.

Låt dig falla, och falla hårt som fan. Skrapa upp kostymbyxorna, låt någon smeta ut det där röda självförtroende-läppstiftet. Slösa en natts skönhetssömn, slösa flera (det är väl ändå det du har all den där dyra kosmetiken till?). Slösa, slösa, slösa, vad har du för anledning att spara på dig själv? All styrka du byggt upp och all din självkänsla du samlat ihop, vad ska du ha den till? Väntar du på att ensam klampa över mållinjen i ditt sista andetag och mottaga något diplom? Vart ska du hänga det?

Det handlar så mycket om att vara lycklig av sig själv att det blivit så enkelt att släppa någon man en gång älskat. Eller behöver vi ens älska någon på riktigt när vi älskar oss själva så mycket?

Jag säger låt krossa ditt hjärta om det vill sig så illa! Ta månader, ta ett år, ta tio år på dig att lappa ihop det och försök igen.

Som min vän sa: "De tre bra stunder vi skulle kunna ha väger upp de sjutton dåliga stunder av gräl och tårar om man känner på rätt sätt för den personen". Ja, då är jag hellre tonårskär och dum i huvudet, offrar allt och går sönder än att vara en stålmänniska på ett konstant lyckorus.

---

Nu på morgonen var jag på promenad med min äldsta playlist i snäckorna; This is where I keep my memories. Ibland är jag rädd att tappa mig själv. Jag kallar det för min hemlighet för att jag inte talar högt om det, men det är inte bara jag som ser det.
Jag går raskt och beslutsamt över bron, som alltid. En kopp kaffe skvalpar i magen.
Mitt i en Bright Eyes-låt upptäcker jag att jag har sällskap. Det är 17-åriga Melli som spatserar på broräcket. Hon säger kom! Kom upp och testa! Utsikten är så annorlunda bara 1,5m över marken än där du vandrar nu.
Låten tar slut och byts av utav Kents pärlor. Direkt ser jag ett nytt ansikte. Det är 14åriga pop-melli som skuttar runt i tyll och randiga strumpor.
Jag kommer ihåg när jag en gång frågade min bror vad han lyssnade på för musik. Det var i mitt punkrock-stadie och genast får jag sällskap av 16-åriga Melli som räcker ut sin nypiercade tunga och påminner mig om att vara tuff. 
Men jag vet något som hon inte vet. Hon som blev så chockad över att lillebror inte plöjde album efter album i itunes utan bara ville spela fotboll. Jag vet att oavsett om man sitter bakom dunkla persienner och bokstavligen bombar hjärnan med riff och takter eller springer runt i smutsiga fotbollsstrumpor och skapar sina egna toner så är musiken överallt.
Det lärde jag mig av 19åriga äventyrar-Melli. Hon som påminner mig och hjälper mig att dra i mungiporna åt solen och nya människor.
14-åriga melli tar dubbla steg för att hinna med mig. Hon vingliga fram på sina nya, ovana bambi-ben, drar i min jackärm och nickar instämmande. Sakta ner! Säger hon. Ja, vart har du så bråttom? Undrar mitt 19-åriga jag.
Jag ska duscha och äta frukost och kolla facebook och sånt innan jobbet, påminner jag.
De alla suckar och skakar på huvudet. Jag känner dem väl, vet vad de menar. Jag är redan påväg hem, lika bra att njuta av solen på vägen. Jag behöver inte vara orolig, musiken kommer alltid att påminna mig om vem jag är. Som Penny Lane säger: "...And if you ever get lonely, just go to the record store and visit your friends".
17 år

Nu var det ett tag sedan jag lät fingrarna vandra över tangenterna, sådär på riktigt och länge. När jag är som mest uppe i något nytt och mitt eget. Det kanske inte är en sådan gång nu heller, jag kommer inte att skriva om något grubbligt från djupet av mig. Det är bara det att fingrarna måste få vandra, måste få dansa och reflektera det som finns, eller inte finns där uppe. Nu vill jag bara skriva, inte för att bara skriva, men för att skriva. Så ord bildas i hög hastighet med ingen mening alls, utan bara för att ibland så... Ibland.

Imorgon kommer jag att klicka in på min egen blogg, som jag gör ett tag efter att jag postat något för att få se det med lite fräschare ögon, och jag kommer att försöka tänka mig in i hur orden blev till. Jag kommer att kunna se det framför mig, men aldrig tänka i samma banor igen. Imorgon, genom andra ögon kommer jag att undra om det var onödigt att posta orden över huvudtaget. Sedan kommer jag att tänka fuck it, och låta dem stå kvar.

Fuck it, det är bara något som var.

Saker är alltid precis som de verkar. De är precis som de verkar, och precis tvärtom.

Jag är en simpel människa, för jag gör precis vad jag behöver, men jag gör inget av det jag borde.

Därför är jag en totalt komplex människa, helt omöjlig att förstå.

Allt bestäms utifrån vår egna, individuella värld. Det finns ingen gemensam värld.

Det är heller inte bara en värld, utan snarare massor med världar, i en galax.

Varje människas galax har ett solsystem, som sig bör.

Det finns planeter. Planeter som är större, mindre, olika klimat. Det finns planeter med otroligt hög aktivitet och planeter där allt bara står stilla.

Satelliter.

Som snappar upp olika signaler, svarta hål som slukar all energi, rymdskräp man inte vet vad man ska göra av, kometer som svischar förbi och sedan är borta. Stjärnor som lyser.

Så finns det solen.

Den lyser starkast, men är också farligast för om du mot alla förmodan tar dig tillräckligt nära, i en speciell rymdfarkost där du svävar runt och ser allt annat som väldigt litet genom ett litet, runt fönster, då kommer du till slut alldeles för nära. Blir bränd.

Allting kretsar kring solen.

I min galax är du solen,

och jag vet inte hur jag ska komma nära utan att brinna upp.

När den enda kopplingen jag har till svensk jul är facebookstatusar till höger och vänster känns julen som en sådan sak som händer långt, långt borta. Sådant man läser om i tidningen. Jag ser ingen större vits med att fira jul när jag inte är med de människor jag älskar ändå, det är trots allt vad jag firar. Jesus i all ära men jag kände inte grabben.

Jul eller inte, jag saknar mina ögonstenar, mina bröder, så innerligt mycket. Det går inte en dag som jag inte är stolt över att vara storasyster.

-

Privilegier:

Dear little brother, always something to say,

Though you are much younger, I learn from you each day.

please know that I am with you, there's nothing I won't do.

I'll protect you from the wickedness on this fair yet tricky earth.

Build for you a kingdom and fight for what I'm worth.