mistermellz

Med en godispåse för tjugosex kronor sitter jag och lyssnar på regnet. Det handlar dock varken om godis eller regn, det handlar om lugnet. Efter fem stängningspass på raken är jag nästan totalt hjärndöd. Jag klarar precis av motoriken i att hiva karameller mellan påsen och munnen, annars är det kortslutning.

Det är tisdag. Tisdag är en typiskt vanlig dag. Den är varken först, sist eller mitt i veckan. Det finns ingen anledning att fira att det är tisdag, även om vi hittar anledningar att göra i princip alla andra dagar speciella.
Söndag är vilodag, lördag är ju mitt i helgen. På fredag har vi så mycket helg-pepp att det redan känns som helg när vi vaknar. Torsdag, det är ju dagen före fredag helt enkelt, och onsdag är lillördag. Måndag är första dagen på veckan, då taggar vi arbete eller skola och ställer om(men tankarna ligger kvar i helgen, och vi drömmer redan om nästa helg).
Så egentligen är tisdag en speciell dag, för det är den enda icke-speciella dagen.

Scenario ett:

Denna tisdag kliver du på sjuans buss klockan tio i sex, (du slutade redan klockan fem och ville egentligen bara hem så fort som möjligt, men blev kvar med Pia från avdelningen. Ni pratade om något som inte spelade någon roll, men det spelade roll att ni pratade om det).
På bussen sitter redan Pelle (som är ett klassiskt hitt-på-namn i såna här tänk-dig-att-scenarion).
Du känner Pelle lite smått genom en kompis. Ni har lagt till varandra på facebook och ni hejar igenkännande på stan sedan den där festen i somras. Du slår dig ner bredvid Pelle, för ni tittar för länge på varandra och hälsar för igenkännande för att du ska kunna fortsätta förbi honom.
Efter halva resan har ni pratat om det givna; den gemensamma vännens nya bil, hur helt okej allt är på jobbet och vad ni gjorde i helgen. Ni kommer även in på något så personligt som vilket hockeylag ni hejade på i förra matchen, för ni klickar lite mer än inget alls och kan bråka skämtsamt eftersom ni tycker olika.
Nu har ni halva resan kvar och tystnaden har rådit i femton evighetssekunder.
Då tittar ni på varandra i samförstånd och ler med halva ansiktet. Ni har slut på saker att prata om, ni har nått gränsen som skiljer vänner och vänners vänner man lagt till på facebook efter en fest i somras. Resten av resan tittar ni åt varsitt håll, han ut genom rutan (varför ser han lite mindre obekväm ut än du?) och du flackar med blicken mellan alla medresenärerna som en efter en till slut tittar tillbaka och du måste förflytta blicken.
Pelle ska av först och nu är det helt okej att bli lite bekvämare och le lite varmare, för han ska ändå hoppa av och det är lika länge till nästa gång ni ses som det var sedan sist.

Scenario två,tre,fyra,fem,sex,sju,åtta och nio:
historien upprepar sig.

Scenario tio:

Du träffar Pelle på bussen, denna ovanligt vanliga tisdag. Han ser att du har klippt dig (vilket också är ett helt normalt scenario). I vanlig ordning kommer ni till vad som hänt i helgen och du skämtar om hur du drack för mycket och att du möjligen fortfarande är bakis. Mitt i ditt lite för ansträngda skratt så tittar Pelle förvånat på dig och frågar varför du drack så mycket.
Nu är det inte roligt längre. Vad menar Pelle med det? Det ska väl han skita i? Vem tror han att han är? Som om du skulle vara alkoholist bara för att du spydde på krogtoan. Det var ju kombinationen vin/cider. Det är ju känt att det är en dålig kombination.
Nä, Pelle är sjukt dryg. Han sitter till och med drygt, och nu när du tänker efter så har han faktiskt haft en sjukt dryg ton under hela samtalet. Ja, väldigt överlägsen.
Varför passerade Pelle inte bara obemärkt i din vardag?

Det handlar om att bemästra det sociala spelet. Folk säger så många saker som kan tolkas på en mängd olika sätt. Man ska hänga med på så många klassiska tecken och förstå så mycket mellan raderna. Det pågår överallt runt om oss, varje dag, och har utvecklats helt naturligt. Vi vill smälta in som de flockdjur vi är.
Är det inte väldigt märkligt just därför, att vi har en förmåga att vända och ställa oss helt emot andra människor så snabbt?
Istället för att döma varandra efter dessa spelregler (för det finns ingen som kan hålla reda på alla och vi misstolkar varandra ständigt, vilket resluterar i negativa tankar och skitsnack), bör vi inte ha en betydligt mer öppen syn och se varandra för vad vi spelar för roll i varandras liv? Spelar Pelle en stor roll, är han en vän du litat på i vått och tort tidigare, ja då menade han nog bara att hjälpa till och var kanske bara orolig.
Spelar Pelle en ytterst liten roll, är han bara en flyktig bekant, vad får han då ut av att vara uppkäftig och påpeka att du skulle vara alkoholist? Och hörde du honom ens säga orden rakt ut?
Nej, Pelle tog dig nog bara på orden. Du sa just själv att du hade druckit för mycket. Du skrattade åt dig själv för att du mått fysiskt dåligt, och du påpekade att du till och med fortfarande satt där och kände dig dålig.
Det är väl allt bra märkligt att skratta åt något som får en att må dåligt?
Varför inte ställa sig frågan varför?, varför gör han såhär? och sluta ta allt så personligt?