mistermellz

Detta är inspiration. När du tar någonting och skapar någonting mer. Någonting utöver ursprungsidén och verkligen utnyttjar ett överflödsfenomen. Kombinerar det med din kreativitet helt gränslöst. Ett fantastiskt iphone jam.

Solen har skinit hela eftermiddagen, inte ett moln och nyfallen snö - kaoset är ett faktum. Jag kände mig som värsta isprinsessan när jag gled fram i mina löpskor, snabbare än trafiken och förbi Londonbor som tog stakande myrsteg, ett i taget.

På natten känns allting som en annan dimension. Vissa saker blir tydligare medan andra försvinner helt. Känslor som legat gömda under dagen kryper fram medan andra dunstar. På dagen kan jag ibland komma på mig själv med att vilja skrika, rakt ut, rätt upp och ner. Det är när allting sker runtom mig i lite för högt tempo och jag tappar fokus på vem jag strävar efter att vara. För det är visserligen som de säger, att man bara behöver vara sig själv. Däremot är man inte sig själv av sig själv. Man måste kämpa för att hitta in, dit in i bröstet och i huvudet, där man finns. Och man måste skydda sig själv, sitt själv, för när allt snurrar sådär snabbt om dagarna så är det lätt att självet tumlar bort i en virvel av allt annat som händer, som inte är en själv. Man kanske tror att det som händer är en själv, men det är när man stannar upp i vimlet och inser att det inte är det som man vill skrika ut i tomma intet. Inte fysiskt skrik, men ett skrik som tystar allt myller. Det är på dagen.

På natten är allt annorlunda. Klarare. Det är på natten, när man sitter på insidan av ett fönster och blickar ut över en sovande stad, eller går där utanför, mitt på gatan för att trafiken sover, då som man får tyst på myllret. Då är det lätt att vara sig själv. Det är då jag vill ringa dig och tala om att jag fortfarande är jag.

Stämmer bra. Igår googlade jag recept på fikabröd i flera timmar. Varför? För att jag inte kunde tänka på annat än mat och bullar och glass och... Varför jag fastar? ahh.. Jag behövde ett projekt, och möjligen en detox också.

Det handlar dock inte om någon hardcore, vattenbaserad munk-ritual, lite frukt och frön i leken. Just nu behöver jag dock ytterligare ett projekt i projektet för att distrahera mig från hungern. Därför har jag plöjt två säsonger av How I met your mother och började se The walking dead för en stund sedan men, tamefan, jag blir fortfarande på tok för illa till mods och får domedagskänslor av zombies så jag la ner en bit in i första avsnittet.

Näääee om man skulle gå och ta sig en portion skalade vindruvor och spenat dårå.

Laters.

Hej, farmor!

Jag vet att du läser min blogg för att få se vad jag hittar på för spännande här borta, men mest för att hålla reda på att jag inte ställer till med något. Fast du vet att jag alltid gör det, och vi vet alla att det aldrig får allvarligare konsekvenser än ett skakande på huvudet och sedan bakas det ananaspaj i vanlig ordning.

Det kanske inte alltid framgår hur mycket jag uppskattar att du bryr dig, för att för det mesta så framgår det hur irriterande det kan vara. Och även om dina goda råd oftast har ett utgångsdatum från när Jesus var liten och jag alltid viftar bort dem så tar jag alltid till mig den kärlek och omtanke de är inslagna i. Tack för att du är min trognaste läsare, farmor. Älskar dig!

• nostalgi
• efter träning-endorfiner
• trivsam ensamhet

• regn på taket
• Vissel
• hjärtslag under vatten

• rött på hår och blommor
• grönt på marken
• blå på glas och himlen

Jag tycker att den här staden är fantastisk. Arkitekturen, parkerna, hjälpsamheten. Men vad är det för fel på britternas attityd? Jag må vara svensk och van vid att, som Märta sa "folk här står inte som i Sverige och muttrar i örat på sin kompis när någon tränger sig före i kön, här säger man till", men måste man då bli renodlat och rödblossande arg på en människa man varken känner eller vet något om dess avsikter? Okej, Svenskar är skitkass på att säga något över huvudtaget till folk de inte känner på grund av denna strävan efter att vara mellanmjölk och så vidare, men för tusan, man går väl inte och startar bråk på gränsen till fist fight varje gång någon gör någonting av misstag? Det går inte ens att räkna gångerna jag stått med ögonbrynen halvvägs till månen och inte förstått vart en kommentar har kommit ifrån, för ena sekunden låter det please och excuse me innan det tar en helvändning och går över i salivsprutande svordomar.

Senast idag fick en kassörska på Morrison's tampas med två arg kunder som minsann hade sett henne slå in ordinarie pris på ett packe tomater som var på extrapris. Det hela slutade med att det mörkhyade paret konstaterade kassörskans racistiska tendenser och lämnade affären utan att köpa någonting. Väl utanför affärens glasdörrar ser jag hur de fortsätter att bråka, nu med varandra och där slutar det i att kvinnan visar långfingret och tar en egen väg hem.

Allt detta känns en aning "two faced". Du hinner knappt blinka innan någon rycker in och hjälper dig att bära kassar eller är nära på att hålla din hand hela vägen till närmsta underground när du frågat om vägen, men det är samma visa innan du har en argsint britt i ansiktet för att du inte flyttade in två centimeter till när vagnen var full väl nere i tunnlarna.

En latjo pryl är att jag av någon anledning bestämde mig för att jag i lördags hade för lite babyhår i pannan. Fram med saxen och fort var det löst.

Aldrig kommer jag bli klokare än då jag var 15-16 år. Allt visste jag.

Jag vet inte hur många gånger jag gått på tjejmiddagar eller söndagsfika och bara tänkt "jag önskar jag kunde knäppa upp gylfen (jag önskar jag hade en gylf att knäppa upp)". Jag vet inte heller hur många gånger jag suttit tyst ett tag och bara tagit det lugnt varpå en av damerna frågat om jag var okej, eller hur många gånger jag blivit lite rastlös och hittat på en lek eller ett experiment med ytspänningen i tekoppen. Efter det blir man ju bara besviken när man får sneda blickar istället för någon som entusiastiskt och med hundra procents hängivenhet hakar på och hjälper en avancera med en näve bullsmulor.

Nämner du ett pojknamn får du antingen tusen frågor, antaganden eller hobby-rådgivning följt av en evighetsmonolog om dennes prins. Grabbar frågar inte om känslorna, för de vet att den involverade parten löser konflikter på sitt sätt. Grabbkompisarna konstaterar bara "schysta lökar" rent instämmande och sedan var det inte mer med det, om du inte själv BER om råden förstås. Och då är det inte tröstande osanningar som gör en extra besviken när det kommer till kritan utan här får du raka puckar i ärlighetens namn. Som att rycka bort ett plåster, inte blåsa på ett köttsår..

Jag pratar inte om umgänge med enbart killar/män/pågar. Jag syftar på hederliga raptävlingar, tystnader av belåtenhet istället för pinsamhet och endlösa debatter om fysikens lagar. Jag saknar grabbhäng. Du vet när någon bara stormar innanför dörren utan att plinga på, respekterar att du sitter i en jätteviktig  tekken-match i soffan och går direkt till kylskåpet istället för att stå och ropa på dig febrilt i hallen.

Visst är det en kul omväxling en gång i halvåret att raka benen och kanske beställa en Cosmopolitan istället för en Guinness (jag vet att jag inte dricker just öl men du hajar vinken), men jag är en "grabb" i själen. En obotlig chillare, och jag läser hellre Illustrerad vetenskap än just Cosmopolitan.

pic: johanna

Jag har inga konkreta ord på vad det var jag loggade in för att förmedla så jag låter fingrarna vandra medan denna låt spelar och jag ba' wooooh! Idag börjar mina tre ensamma veckor i London. Utan jobb. Och utan pengar. Detta innebär att jag sitter och surfar, läser, sjunger, står på huvudet eller dansar framför spegeln i väntan på en klockren inspirationskick och skapar något fantastiskt.

Eller så fortsätter jag bara dansa.