mistermellz

Jag vet inte hur många gånger jag gått på tjejmiddagar eller söndagsfika och bara tänkt "jag önskar jag kunde knäppa upp gylfen (jag önskar jag hade en gylf att knäppa upp)". Jag vet inte heller hur många gånger jag suttit tyst ett tag och bara tagit det lugnt varpå en av damerna frågat om jag var okej, eller hur många gånger jag blivit lite rastlös och hittat på en lek eller ett experiment med ytspänningen i tekoppen. Efter det blir man ju bara besviken när man får sneda blickar istället för någon som entusiastiskt och med hundra procents hängivenhet hakar på och hjälper en avancera med en näve bullsmulor.

Nämner du ett pojknamn får du antingen tusen frågor, antaganden eller hobby-rådgivning följt av en evighetsmonolog om dennes prins. Grabbar frågar inte om känslorna, för de vet att den involverade parten löser konflikter på sitt sätt. Grabbkompisarna konstaterar bara "schysta lökar" rent instämmande och sedan var det inte mer med det, om du inte själv BER om råden förstås. Och då är det inte tröstande osanningar som gör en extra besviken när det kommer till kritan utan här får du raka puckar i ärlighetens namn. Som att rycka bort ett plåster, inte blåsa på ett köttsår..

Jag pratar inte om umgänge med enbart killar/män/pågar. Jag syftar på hederliga raptävlingar, tystnader av belåtenhet istället för pinsamhet och endlösa debatter om fysikens lagar. Jag saknar grabbhäng. Du vet när någon bara stormar innanför dörren utan att plinga på, respekterar att du sitter i en jätteviktig  tekken-match i soffan och går direkt till kylskåpet istället för att stå och ropa på dig febrilt i hallen.

Visst är det en kul omväxling en gång i halvåret att raka benen och kanske beställa en Cosmopolitan istället för en Guinness (jag vet att jag inte dricker just öl men du hajar vinken), men jag är en "grabb" i själen. En obotlig chillare, och jag läser hellre Illustrerad vetenskap än just Cosmopolitan.

pic: johanna