mistermellz

Thank
You

Goodbye

Det handlar inte om en flygresa, en hostel-vistelse, lite lägenhetssökande, något tills-vidare-jobb och lite latjo Londonliv. Det handlar om ett steg i ny riktning, att sätta tankar i verket och att utmana mig själv. Det går inte att säga du ska ju "bara" ut i världen. För det är inte bara det. Idag åkte jag ut till byn, fyllde stora sopsäckar med minnen jag byggt upp under en hel uppväxt, och bara rensade ut allt tills rummet var tomt. I huset där jag vuxit upp står endast en flyttkartong med foton och gammalt syslöjdstjafs från lågstadiet. Jag slängde saker som säkert hade varit väldigt användbara, men inte för mig, inte nu, inte sen, men någon gång. Någon gång, det vill jag inte behöva oroa mig för. När någon gång kommer så är det de nya nuet.
Väskan är teoretiskt packad, inköpslistan är avbockad och allt eftersom jag avverkat famn efter famn i långa hejdå-kramar så ser jag lite längre utanför Luleå-bubblan. När jag idag klev utanför polisstationen med passet i handen så kändes det fulländat på något vis, ögonblicket och allt det andra. Jag är inte ett dugg överdramatisk. Det handlar inte om en 2,45 h flygresa, det handlar om en livslång resa som pågått inom mig.

Jag sitter alltså och rensar ut allt jag äger för att sedan åka hem till pappa där resten av mina materiella saker finns och där kommer jag fortsätta att slänga, sälja, skänka eller trolla bort allt som just nu ligger i min ägo. När jag åker så tar jag med mig det nödvändigaste i en endaste väska och det jag inte tar med, det finns inte. Optimal frihet kallas det. Jag kommer aldrig mer tillbaka till Luleå, jag kommer på nytt.

Jag klev upp och tog en promenad med Jenny innan jobbet. Tack för att du är en sådan ärlig och äkta människa. Man vet precis vart du står, och det är en otroligt fin egenskap i en trogen vän.

Det gäller att inte tappa fokus på målet när något blänkande entrar synfältet. Det gäller att hoppas, men inte förlita sig. Det gäller att påminna sig, konstant, för även om man vet så kanske man inte alltid minns varför. Det gäller att visa förståelse, men om det inte alltid fungerar i alla fall så räcker det med att ha gett allt du hade. Det gäller att inte räkna, samla, hamstra, utan uppskatta allt du får behålla utan att beröva någon form av frihet. Det gäller att lägga lite själ i allt som är värt att satsa på, för det är den enda valuta som räknas.

Det är så jäkla lätt att bara säga att man lever till fullo, men det är inte alltid man kan säga efteråt att man talade sanning.

• Tvättar och hänger undan kläder man ska ha med sig.
• Funderar över om tandborsten ska med i handbagaget.
• Börjar träna på att titta åt höger först när man går över gatan.
• Tittar på människor i sin omgivning med huvudet på sned och känner av hur saknaden kommer att kännas.
  
  

Överskott på inspiration? Nä, det låter ungefär lika dumt som "överskottsenergi". Det går väl inte att ha för mycket av varken eller? Jag har ioförsig lite för mycket av båda delarna för att sova just nu. Löjligt nöjd över nya kameran. Det är lite som en bit som kommit på plats igen sedan jag sålde den gamla. För att jag behövde pengar. struntprat, jag behöver få utlopp för min kreativitet mer.


Våfflan

London kryper närmare, genom nya hörlurar strömmar höstig mysmusik och halvliters glass-byttan är tömd. Belåten på många sätt. Även om en spåtant vände upp och ner på min trygghet igår. Jag är övertygad om att hon såg rätt, att hon inte bluffar. Men inget är ristat i sten, så jag tänker helt enkelt vända den tillbaka.