Det handlar inte om London.
Det handlar inte om en flygresa, en hostel-vistelse, lite lägenhetssökande, något tills-vidare-jobb och lite latjo Londonliv. Det handlar om ett steg i ny riktning, att sätta tankar i verket och att utmana mig själv. Det går inte att säga du ska ju "bara" ut i världen. För det är inte bara det. Idag åkte jag ut till byn, fyllde stora sopsäckar med minnen jag byggt upp under en hel uppväxt, och bara rensade ut allt tills rummet var tomt. I huset där jag vuxit upp står endast en flyttkartong med foton och gammalt syslöjdstjafs från lågstadiet. Jag slängde saker som säkert hade varit väldigt användbara, men inte för mig, inte nu, inte sen, men någon gång. Någon gång, det vill jag inte behöva oroa mig för. När någon gång kommer så är det de nya nuet.
Väskan är teoretiskt packad, inköpslistan är avbockad och allt eftersom jag avverkat famn efter famn i långa hejdå-kramar så ser jag lite längre utanför Luleå-bubblan. När jag idag klev utanför polisstationen med passet i handen så kändes det fulländat på något vis, ögonblicket och allt det andra. Jag är inte ett dugg överdramatisk. Det handlar inte om en 2,45 h flygresa, det handlar om en livslång resa som pågått inom mig.
