mistermellz

Blir lite special-special med Ramlösa i gröten när kranvattnet inte är rätt färg. Eller ska jag säga har en färg över huvudtaget. Gross. Men ändå lite fancy med bubbelgröt?

Ingen solskensdag, men en dag. Och sådana måste få finnas.

theogosselin

Jag ljög, IDAG lagar jag biffar. Tidsoptimisten strikes again. Om 30 minuter brummar Ellan in på gården, vankas annan typ av biffning. Igår införskaffades gymkort för sista månaden i kylan - operation beach 2011, vol.2.

Åt just en biff och jag måste ju säga att trots eldsprutandet efteråt så är jag en natural alltså!

Frying on.

Annars?

(tråk-mat-prat-allert)

Idag ska jag laga biffar!

Din lördag då?

Efter 11 h totalt på hamburgerfabriken med hemfärd efter 04 i morse kliver jag upp på tok för tidigt för att bli medlurad på lite testosteronfyllda äventyr. MMA-gala i Umeå på agendan. Pax för att fetsova i bilen.

Jag saknar att ha min egen energi.

Ibland umgås jag med människor som ger mig energi, och då blir jag lätt som en fjäder igen och skuttar runt och busar i vanlig ordning. Nyfikenheten, fuldansen, falssången, allt kommer tillbaka och jag känner mig bara allmänt närvarande. Men när jag är själv så saknar jag ofta den där energin som bara fanns där av sig själv förut.

Jag vet mycket väl vart all energi går åt. Jag vet inte när vändningen kommer, men jag jobbar på det. Det ligger bara inte i mina händer just nu.

Stundtals är jag lite orolig, men aldrig för att det inte ska vända någonsin. Bara för att jag är en otålig människa som saknar sin energi, helt enkelt.

Sol genom persiennerna. Det är förjävliga  fint, men sovmasken åkte på efter en natt på hamburgerfabriken. Jag ser det lite som en sport det här, ska nämna "hamburgerfabriken" så många gånger jag kan. Minst i varje inlägg! Nä.

Äggen kokar på spisen och ett kebne av disk väntar i kokvrån. Jag tycker att vi ska bli lite lättsamma här på bloggN, kanske till och med svamliga, för det blir inte mycket uppdaterat när man bara gör det för att få utlopp för något som det inte finns rum för just nu.

Löning.

Heldag på hamburgerfabriken, handlat nödproviant på vägen hem. Inget som helst storslaget att berätta om, ändå kände jag att bloggen skulle ha sig en update.

Eller aa, jag har bokat enkelbiljett till Australien. Gills det?

En gröttallrik senare är jag på god väg från zombie till mig själv. Med nyupptäckta Thriving Ivory är det dessutom lite enklare att lämna värmen mellan lakanen och ställa in siktet på hambrugerfabriken.

random, storforssen

Tolv timmars sömn, feber, ryggsmärtor och ipren har vänt på mitt dygn. Först fick jag panik när visaren tog sig förbi två, men så fick jag påminna mig själv om att det bara är siffror, och folk behöver dem för att strukturera sin tillvaro. Men de har blivit som frankensteins monster, nu mera styr de oss.

Jag slog på en film som slutade alldeles nyss. Waiting for forever. Jag hade väl inte förväntat mig något annat än ett sömnpiller, för det var vad jag behövde, och till en början kände jag att jag hade fått in en fullträff, men så vände allt.

Först hakade jag upp mig på det faktum att han inte verkade ha någon som helst självinsikt. Från att de skiljdes åt när de var tio år gamla har han åkt vart hon än varit i hela landet bara för att han hellre velat ha en dag där han visste att chansen fanns att han skulle stöta på henne än en dag då han visste att han inte skulle göra det. Och det är ju inget direkt fel i det, men det faktum att han inte insåg att andra människor inte skulle förstå honom fick mig att reagera.

Sedan vände det dock och jag började heja på honom, som man förmodligen skulle göra hela tiden. Fast kanske inte av den anledningen. Spoiler allert; visst, att de slöt upp i slutet trots alla konstigheter och klickade i samförståelse som bara karaktärer i film kan göra, utan att säga ett ord förmedla den där forever after-känslan, det var ju otroligt fint.. Men jag blev bara så glad att hon förstod honom till sist, att han inte gav efter och försökte göra sig förstådd. Hon kom till honom. Det kändes som en vinst i min bok. If you love something set it free...

Ibland känns det som om jag tappat greppet om mig själv lite. När man var liten och fick en heliumballong så knöt man den runt handleden, och trots det höll man i snöret hårt som fa-an, för känslan av att veta att den kan flyga iväg så lätt var lite läskig. Ibland knöt man lös den och släppte jättefort, och när man sedan fick grepp om snöret igen så dunkade hjärtat i hundranittio. Men så gjorde man det igen, för att man kunde, och för att det gav en så skön och pirrig känsla i magen.

Flög ballongen iväg då man var yngre så kunde man ju få en ny, för man släppte visserligen med flit, tog en risk, men man gjorde ju sitt bästa för att fånga den, egentligen. Men jag undrar; släpper man ballongen med flit, och bara står där och tittar när den försvinner upp i det blå, är man värd en ny ballong då?

Bakom persiennerna i ett dunkelt rum, uppkrupen i soffan med en skål müssli och Missy Higgins gör jag morgon (lite senare än andra). Nattjobb och långa promenader i duggregnet har kantat mina dagar. Det är definitivt höst och alla känslor är kyliga, men kristallklara. Jag vägrar säga att jag inte vet varför jag känner som jag gör någonsin igen, för det är inte bara jag i mitt liv, även om allt cirkulerar kring mig i det.

Man skulle haft en hund. En sådan lurvig, nyfiken best att dela alla höstens rostfärgade promenader och filtbeklädda te-och-värmeljus-kvällar med. Fast sådan är ensamheten ibland också kan jag tycka. Som en stor hund -trogen, mysig och totalt fördomsfri.