mistermellz

När livet hänger på en skör tråd utav glöd och hopp så är det underligt hur varje ord betyder så mycket mer än när en frisk människa talar, en frisk människa som vi får ha kvar. Kanske tar vi friska ord förgivet för att friska människor tar sig själva förgivet. Kanske.

När folk mellan tänderna riktigt väser ut hur de är på bristningsgränsen för att någon i deras byggnad borrat i väggarna i flera timmar så har jag tidigare givit dem en munter klapp på axeln. Det är inte ett speciellt högt ljud, det må vara irriterande, lite surrigt sådär, men bara om du låter det. Seså, gå hem och byt inställning för du låter som en sån där sur gammal tant vars hobby är att leta efter saker att klaga på.
Idag, ladys and gents, är dagen då jag byter inställning och sympatiserar DJUPT med er alla stackars, stackars krakar som har en tavelupphängare, lampfästare, hyllmonterare eller endast en borrkåt och jävlig granne i huset!

Snart snart snart kommer soffan till stan!

Jag har, precis som alla andra människor, en miljon tankar i huvudet samtidigt. Varje dag. Jag analyserar det mesta, från linjer i korkmattan till rynkor i pannan på kassörskan på konsum. Det finns ingenting jag inte kan fastna i och fundera över. Jag är en grubblare, en klassisk drömmare och en typisk hobbyanalytiker. Mina tankebanor sträcker sig över hela min värld och tillbaka. Det är vad jag gör, hur jag är. Dessutom är det viktigaste för mig att kunna sätta ord på tankarna. Formulera meningar i mitt eget huvud, beskriva detaljerna som gör mina tankar till mina egna, även om det bara är jag själv som ska ta del av dem. Jag vill sätta min prägel på dem genom att använda mig av precis rätt ord. Det kan ha att göra med ett smärre kontrollbehov och hur jag alltid strävar efter att ha ett svar på mina egna frågor så att ingen ska kunna sätta mig på plats eller kunna mer om varför jag gör som jag gör, innan jag själv förstår det.
Jag har alltid haft lätt för att beskriva det andra hakar upp sig på, så jag tackar mig själv varje dag för min besatthet av ord och formuleringar. Men, ibland hade det varit enklare att bara låta tankarna flöda, för att jag blir så fruktansvärt begränsad i vissa situationer,. Framför allt i sociala samanhang. Det är alltså inte det att jag inte har något jag funderar över eller vill få sagt, utan jag måste skräddarsy mina svar och tankebanor, betrakta dem noggrant i mitt huvud och rensa ut alla de som kan framställa mig som om jag egentligen inte skulle kunna besvara detta själv. Som om jag genom att ha tänkt ut detta inte skulle kunna konstatera att den raka motsatsen är ett relativt och tänkbart svar.
Hälften av er har låtit bli att läsa texten över huvudtaget och bara spanat in mobilbilden jag postat i inlägget. Ett antal människor pallade att läsa några rader men insåg att ämnet inte var mode eller något annat lättsamt, och en tapper skala på *host*farmor, min pappas sambo och någon stackare som måste avsluta allt han påbörjat*host* har läst hela texten och konstaterat att överkursen är ett faktum. Det jag hur som helst vill få fram är att jag skulle kunna posta ett tiotal inlägg här varje dag för att jag älskar att skriva, jag älskar ord och jag älskar tankar. Men mina tankar, innan jag låter dem komma ut, innan jag delar dem med en endaste själ, så går jag över styr med "redigeringen". Det finns naturligtvis undantag, inlägg om tablettaskar och aktuella skådespelare, där jag har tagit ett chillpill och bara svamlat på. Men alla de gångerna då det råder så kallad "bloggtorka" här, det är gånger då jag helt enkelt tuggar på orden för länge och gruvar mig över att framstå som ens en millimeter mindre av den människa jag egentligen är. Saken är bara den att jag begränsar mig själv genom att ta mig själv på alldeles för stort allvar.
Men om man vänder på det hela; jag är det största verket jag kan styra, eller i alla fall försöka forma. Så varför ska jag inte putsa varje detalj och göra mitt allra bästa?

Tack för allt fika, alla långa pratstunder, middagar, promenader, krogrundor och biobesök. Tack för födelsedagspresenten. Tack för alla insikter, för att du delar med dig av dina erfarenheter och för alla gånger du tagit ner mig på jorden. Tack för allt skratt och alla leenden. Tack för att du finns.

Jag har utvecklat ett beroende. Det handlar om björnar, sura björnar. Tablettasken alltså. Jag kan nästan inte passera kioskbaren när jag går hemifrån utan att köpa en ask. Det som händer är att så fort jag sprättar locket så hamnar jag i en bubbla av sockrigt välbehag. Jag börjar liksom skutta som en skolflicka, i huvudet spelas ett sockervadd:igt soundtrack och det bara drar och drar i smilgroparna. Det handlar väl inte så mycket om björnarna egentligen. Det är något visst med att äta ur en liten ask.

NU förstår jag hypen med den där Robert Pattinson. Han ska ju vara badboy.

Skins. I en värld där alla är sårade, på ett... vackert sätt. Där de råkar illa ut, gör dumma saker, men ingenting hemskt egentligen händer med dem. Ingenting hemskt kunde ju hända...

...Jag kan inte andas.

Jag har en sådan domedagskänsla i magen. Oroliga drömmar om krig och invasioner avbytte varandra under natten och när jag vaknade kändes det som om någon avsiktligt satt dem i mitt huvud för att förbereda mig. Kanske om jag ägnar mig åt förnekelse och dammtorkning, att den försvinner. Man är ju trots allt inte byggd att känna såhär...

Och det finns fortfarande ett berg med fika kvar från helgen. Hjälp, jag fikar ihjäl mig...

Jag har varit lite upptagen med att bli äldre och klokare så nu ska jag dela med mig av min visdom. Nä, skämt åsido, jag känner mig snarare förvirrad. Har du någon aning om hur många som under den här helgen har påpekat hur gammal jag har blivit?

Jag har tänkt på en sak. En av alla miljoner saker jag tänkt på är att i filmer så pratar alla människor samma språk. De träffas, de binder starka band till varandra direkt, de klantar sig, de reder ut det på tre röda och helt plötsligt är de oskiljaktiga. Samma sak gäller karaktärer i huvudpersonernas omgivning. De ger varandra menande blickar, de använder sig av metaforer till höger och vänster och de förstår ALLA varandra. I det verkliga livet så kan man inte förvänta sig att en annan människa ska förstå dina menande blickar och det betyder inte att de inte skulle förstå dig, om du försökte förstå dem först. Sluta döma folk och situationer utifrån hur det generellt brukar se ut, bedöm varje unik individ och situation för sig, för just nu lär vi oss för mycket av att titta på film.