mistermellz

- What is it that you like about her?

- I don’t know. I’ve never known.

Sometimes you just get it right the first time.

And it defines the rest of your life. It becomes who you are.

Jag har alltid ett kollegieblock liggandes vid min laptop för att kunna avlasta min inspiration då den ständigt rinner över.. Jag skulle kunna öppna ett nytt textdokument men det är något visst med att skriva för hand, det säger mer om hur du tänkte. Dessa rutiga kollegieblock från något överskottsbolag med ingen speciell framsida alls fyller jag med allt från arbetstider till de finaste tankarna jag tänker. Tankarna står alla huller om buller, utanför linjerna, i hastigt slarvig handstil och är skrivna med pennor i olika, missmatchade färger.
En dag var jag på akademibokhandeln och köpte mig den finaste anteckningsboken jag kunde hitta, för en dyrare peng, handbunden i brunt och guld.
Till en början var jag för rädd för att börja skriva i den, för den var så fin. Efter ett tag började jag skriva ner tankar jag hade på bussen. Jag hade redan ett par stycken som var skrivna på lite allt möjligt. Jag skrev över dem i min nya, fina bok från allt mellan busskvitton och sms ur min telefon. Jag tog med boken då jag lämnade Luleå och flyttade till London, för jag tänkte att London skulle framkalla många nya tankar.
En gång skrev jag i boken då jag befann mig i London- jag skrev ner bokningsnumret till vårt andra hostel.

Det är ingen idé att planera vart du ska samla dina tankar, för de kommer alltid att komma till dig i otid, utanför linjerna och i olika färger.


Hyde Park, London

weheartit

Jag kommer inte ihåg så mycket från då jag var 13 år, sådär på rak arm. Jag kommer ihåg frekvenser, som klipp ur en film. Förmodligen förskönade, och stumma. Jag kommer ihåg, men jag kan inte relatera till känslor jag kände då, för det var en så väldigt annorlunda värld jag levde i. Allt jag ville ha fanns inom räckhåll, men inte än. Simpla ting som kom med åldern, som inte skulle komma att betyda samma sak när jag väl fick dem, men jag har alltid tyckt om att längta.
När jag var 15 år visste jag så mycket, jag visste hur allt skulle bli. Jag ville så mycket. Åh vad jag ville, och jag önskade. Jag önskade mig allt jag inte trodde att jag kunde skapa för mig själv. Jag satt mest och tänkte mig hur underbara saker skulle kännas om jag bara hade det ena, bodde på det andra stället eller kunde det där jag var för feg för att ta reda på.
När jag var 16 förändrades i princip allt. Det kom någon, från ingenstans, som berättade för mig att jag kunde allt det där. Att jag var det där jag önskade att jag var. Jag läste det inte längre i en bok, jag fanns där, mitt i historien. Men mitt i centrum av allt som bara händer på film så frös jag till. Jag hade ingen aning om hur man spelade den karaktären. Även om jag dagdrömt om det, så var det ingenting som hände en sådan som mig. En sådan som drömmer men inte hoppas.
När jag fortfarande var 16 år så fick jag känna att allt inte alltid är som man tror. Att folk inte alltid är som de verkar, även om man tycker sig ha världsklassig intuition. När man fram till den stunden nöjt sig med att beskåda andra från bakom skyhöga murar så vet man hur allting går till. Man ser människor bli sårade på löpande band. Men när någon tar sig innanför ens murar, och man låter dem, så är det inte så lätt att inte bara låta tegelstenarna av skuld hagla runt en då allt sedan rasar samman.
Som 17åring började jag ta för mig. Jag tilldelade mig själv rätten att jaga lyckan precis som alla andra, och jag fann den, lite här och var. För lyckan är inte en enda sällsynt fjäril, den är ett rus och man kan framkalla det på en miljon olika vis.

När jag var 19 år kände jag mig fortfarande som 17. Jag visste mer och antog mindre, men jag fortsatte att ta för mig av allt som faktiskt fanns där, som solnedgångar, milkshake och alla fantastiska människor att dela dem med.


18 år.

Även om jag har tusen och en sprudlande tankar i mitt huvud just nu kommer vad jag än skriver att bli strunt. Jag låter bli ett tag till, tills någon av tankarna hamnar mer i centrum. Ett statement bara: Ljuva, ljuva vårsol.


source: unknown

Jag får ofta höra att jag talar i gåtor. Det har för det mesta att göra med min förkärlek för metaforer. En gång, för si sådär fem år sedan fick jag höra: "Hon tycker inte illa om dig, men hon vill inte prata med dig för att hon tror att du skulle tycka att hon var för korkad". Det var ungefär det värsta jag hört. Verkar jag så förbaskat dryg? Kanske skulle jag börja vara sjukt konkret...
Nej. Jag gillar att vara jag lite för mycket.


google

Ibland behöver man bara få sitta ihopkrupen, med benen uppdragna i en löjligt stor t-shirt och citera stora människors ord, blytunga med sanning.

Det är den värsta frågan jag vet. För det första så tänker jag inte bli stor för det finns ingenting som lockar med dagens beskrivning av det ordet, och för det andra så handlar inte yrket i mitt fall om vad jag är. Jag är den jag är.
Du kan fråga mig om vad som helst och jag kommer svara dig. Jag har inga spärrar för vem jag öppnar mig för och jag har inga problem med att dela med mig av vad som helst, för jag är så medveten om mig själv, och jag står för allt jag upptäckt mig vara. Däremot finns det någonting som jag har svårt för. Någonting jag stöter på då och då, och som jag inte kan svara på för att det är den enda delen av mig som jag aldrig tagit mig för att upptäcka. Om det ens är en del jag besitter. Frågan kommer allt oftare allt eftersom tiden går.
När jag var liten kunde jag komma undan med att svara vuxna med någonting som gör dem stolta och kompisar med något som imponerar. Vid en tidig ålder hade jag bestämt mig för att bli advokat. Det höll i sig tills jag fick veta att det var bovarna jag skulle hjälpa.
Senare i livet ville jag använda mig av mitt starkaste vapen: orden, och bli journalist. Men jag upptäckte mer och mer att det fanns väldigt specifika riktlinjer att följa där. Det är det här med mallar. Jag har märkt av ett mönster i mitt liv, och det är att jag viker undan för allt som har för konkreta riktlinjer. Jag vet såklart skillnaden på rätt och fel, och jag vet att jag inte kan bete mig hur som helst, men det finns för många andra måsten. Jag känner mig för lätt fängslad.
Ta till exempel något så simpelt som hårfärg. Jag slutade för ett bra tag sedan att fägar mitt hår i en färg som inte går ihop med min egen färg som växer ut. Tänk om jag en dag bara får för mig att slänga en väska över axeln och åka ut i djungeln. Visst, det är inte många som bryr sig om min hårfärg matchar där ute, men jag vill ändå kunna känna att jag inte har någonting att följa upp.
Jag skulle aldrig få för mig att börja röka. Om du bortser från lukten, gifterna, utgifterna, cancerrisken och de svarta lungorna så har det mesta dels att göra med abstinensen. Folk tar sitt liv på mer eller mindre allvar, och det finns inget rätt eller fel med det. Så länge du har ditt eget liv att ansvara för så är det ditt. Men, jag klarar inte av vetskapen om att jag inte kan vara utan något. Eller att något inte kan vara utan mig.
Som ett jobb.
De flexibla arbetena, som att öppna eget, är oftast antingen en lottovinst eller en vild chansning.
Jag har sjukt mycket kreativitet inom mig och jag har alltid trott på mig själv, men jag har kommit att inse att jag är så fruktansvärt rädd för att inte få medhåll att jag faktiskt aldrig tagit en chans i hela mitt liv.
Jag kanske verkar vara ett solklart fall av en som har svårt att binda sig, men jag gillar inte den idén heller för det är inte en lösning utan endast ännu en sak som gör att jag inte passar in i en mall.

I ett nostalgiskt skede på Myrorna haffade jag en gammal goding med Caesars Palace aka. The Caesars för tjugofem kronor. Det kändes väldig överkomligt och lagom till min (iofs. kroniska) sommarlängtan.
Finns det någon sång på den skivan som inte påminner om solsken, stå på händer i gräset och flerfärgade badbollar? Skulle inte tro det.

queens of dogtown - I remember you (zoe kravitz, californication)