mistermellz

Det är den värsta frågan jag vet. För det första så tänker jag inte bli stor för det finns ingenting som lockar med dagens beskrivning av det ordet, och för det andra så handlar inte yrket i mitt fall om vad jag är. Jag är den jag är.
Du kan fråga mig om vad som helst och jag kommer svara dig. Jag har inga spärrar för vem jag öppnar mig för och jag har inga problem med att dela med mig av vad som helst, för jag är så medveten om mig själv, och jag står för allt jag upptäckt mig vara. Däremot finns det någonting som jag har svårt för. Någonting jag stöter på då och då, och som jag inte kan svara på för att det är den enda delen av mig som jag aldrig tagit mig för att upptäcka. Om det ens är en del jag besitter. Frågan kommer allt oftare allt eftersom tiden går.
När jag var liten kunde jag komma undan med att svara vuxna med någonting som gör dem stolta och kompisar med något som imponerar. Vid en tidig ålder hade jag bestämt mig för att bli advokat. Det höll i sig tills jag fick veta att det var bovarna jag skulle hjälpa.
Senare i livet ville jag använda mig av mitt starkaste vapen: orden, och bli journalist. Men jag upptäckte mer och mer att det fanns väldigt specifika riktlinjer att följa där. Det är det här med mallar. Jag har märkt av ett mönster i mitt liv, och det är att jag viker undan för allt som har för konkreta riktlinjer. Jag vet såklart skillnaden på rätt och fel, och jag vet att jag inte kan bete mig hur som helst, men det finns för många andra måsten. Jag känner mig för lätt fängslad.
Ta till exempel något så simpelt som hårfärg. Jag slutade för ett bra tag sedan att fägar mitt hår i en färg som inte går ihop med min egen färg som växer ut. Tänk om jag en dag bara får för mig att slänga en väska över axeln och åka ut i djungeln. Visst, det är inte många som bryr sig om min hårfärg matchar där ute, men jag vill ändå kunna känna att jag inte har någonting att följa upp.
Jag skulle aldrig få för mig att börja röka. Om du bortser från lukten, gifterna, utgifterna, cancerrisken och de svarta lungorna så har det mesta dels att göra med abstinensen. Folk tar sitt liv på mer eller mindre allvar, och det finns inget rätt eller fel med det. Så länge du har ditt eget liv att ansvara för så är det ditt. Men, jag klarar inte av vetskapen om att jag inte kan vara utan något. Eller att något inte kan vara utan mig.
Som ett jobb.
De flexibla arbetena, som att öppna eget, är oftast antingen en lottovinst eller en vild chansning.
Jag har sjukt mycket kreativitet inom mig och jag har alltid trott på mig själv, men jag har kommit att inse att jag är så fruktansvärt rädd för att inte få medhåll att jag faktiskt aldrig tagit en chans i hela mitt liv.
Jag kanske verkar vara ett solklart fall av en som har svårt att binda sig, men jag gillar inte den idén heller för det är inte en lösning utan endast ännu en sak som gör att jag inte passar in i en mall.