mistermellz

Jag började skriva en lång, lång text. En lite hatisk text om samhället, om jämförelse, om bristen på gemenskap. Om orättvisor. Men sedan kom jag på att ingen annan ska behöva läsa den texten, för människor kan vara så jävla vackra. Fortsätt med det istället.

Ikväll bestämde jag mig för att sitta och kolla igenom gamla bilder i min bilddagbok och då blev jag sådär djupt rotat nostalgisk. Det sitter kvar än, så nu har jag knåpat ihop ett B-igt kollage i paint och tänkte sätta igång någon gammal rulle som man sett tio gånger minst. Det är riktigt gräsligt, kollaget, men jag blir varm inuti utav bilderna så det är inte direkt i estetiskt syfte. Jag har sparat det som bakgrund på datorn. Bara för att det är lite extra kallt just nu.

Åh usch. Vad jobbigt det var när man var liten och kom på att man kunde överlista elle-belle-bi. Ibland vill man bara ha ett system som fungerar, lite som magi.

Jag och Mathil var på bio och såg "Avatar". En film om blåa, tre meter höga aliens - enligt Mathil. Fast den utspelade ju sig på deras planet så varför kalla dem för det? Iiiiiiiiiiiiii alla fall, jag tycker att filmen var vacker. Riktigt, riktigt vacker. Budskapet kan för många tyckas en gnutta överdrivet. Människan mot naturen. (Som Mathil även uttryckte det). En gnutta euforiskt kan tyckas, men vad är det egentligen som är så fel med att sträva efter ett euforiskt samhälle? Siktar man mot stjärnorna måste man väl hamna någonstans bättre än här.
Jag är mycket för det där, att inte bara säga att det är synd om barnen i Afrika och sedan gå och köpa sig ett happy meal. Det svåra är att vi människor är så patetiskt lättpåverkade. På alla sätt. Ena dagen sitter man och riktigt känner hur lugnet infinner sig, hur man sakta flyter in mot sin egen kärna och känner allt så solklart. Man ler mot sin omgivning och struntar i om bussen skvätter ner en med lera när man går på vägkanten. Men plötsligt går du in i en vägg av kommersialism och du vill titta dig i en spegel eller köpa en ny tröja. Det äcklar mig hur lätt det är, och det tär på min själ att man ska behöva tänka efter en gång extra för att dra sig själv ner på jorden igen.

Förlåt, du underbara människa som frågade om jag var okej när jag satt och frös på en knopp på stan inatt. Förlåt för att jag skrattade när du gick förbi mig och mina vänner senare. Jag skrattade inte åt dig.

Jag måste erkänna att man till och från känner sig en gnutta handikappad utan photoshop. Tänkte vara ambitiös och göra julkort och så hade min "testomgång" gått ut. Så här kommer ett fabulöst julkort i tvättäkta MSpaint 2D style.

Om du vill någonting riktigt mycket så får du jobba för det, göra uppoffringar och verkligen se till själv att det slår in. Om du inte vet vad du vill så får du ta dig tiden att ta reda på det, sakta ner även om omgivningen snurrar i hundranittio.
Men om du inte vill någonting alls längre så måste du backa bakåt. Du måste kliva i samma gamla fotspår och ta reda på vad du gjort för att hamna där ute i tomma intet, helt ensam. Det är jobbigt, som om du inte hade det tungt nog, och det är otäckt. Men någonstans på vägen, i hundranitto kilometer i timmen, då du ville hålla samma takt som alla andra för att inte stoppa upp trafiken, så tappade du dig själv. Du tappade det viktigaste och det enda som egentligen får motorn att gå. Du kan ta hjälp av hur många människor som helst med hur många ficklampor som helst. Ni kan alla gå skallgång där i diket och leta efter den självkänsla och det modet som är helt spårlöst försvunnet. Men någonstans så måste du ändå veta att det bara är du som kan hitta det igen, för det är bara du som kan känna igen det.
Det kan dock vara skönt att ha människor omkring dig, som lyser med sina ficklampor. Om så bara för att du ska veta att dem finns där och väntar på att du ska kunna köra jäms med dem igen.

Jag har sömnsvårigheter, men inte på morgonen. Så god morgon, lagom till eftermiddagen. Men det är som det brukar vara. Dessutom fanns det ingenting denna morgon som hade kunnat vända på alla saker som är upp och ner. Jag fick en avi idag. Den ska hämtas 21 dec, men det är okej för att det är en julklapp från mamma. Ikväll spelas det basket med ett knäskydd som är större än störst. Knäskyddet och melli, kommer det heta. Min telefon har ett lamt batteri som laddas ur fortare än blixten. Inatt sov jag med yllesockor trots att elementet var på högsta värme för att min säng ligger under fönstret i detta gamla rackliga hus som inte är så bra isolerat. Om jag fick en miljon kronor skulle jag prioritera dem fel, så det är bäst att ge dem till någon annan. Som sagt, god morgon.

'Cause people fall
Fall down sometimes, fall into pieces
Or fall in love, fall into place
Some fall hopelessly to the ground while some fall free
Falling leaves scars. Scars to prove you tried
- Mellz

SHIT. Så fort man trycker på den där skapa inlägg-knappen och det stora, vita skrivfältet dyker upp på skärmen så känner man hur alla små tankar man skrapat ihop i en hög i huvudet flyger i luften. Som om någon öppnat ett fönster och vinden tar med sig tankarna i en virvel. Man hoppar och greppar i luften, men tankarna man lyckats fånga får inget sammanhang längre.
Jag satt hela kvällen igår, täckt i tejpbitar och glitter, och dekorerade lillebrors stjärngosse-strut. På skolan där han går är det inte lucian som är the rockstar utan alla stjärngossar har fria händer med att utforma om så ett fyrverkeri i sin gosse-strut om dem vill. Det slutar oftast med att man står där och bländas av lysrör och blinkande lampor i regnbågens färger utan att ha ett uns om vad de sjunger. Men det är ballt, jag är hedrad att jag fick uppgiften. På en stund ska jag hoppa på en buss och åka ut för att bli bländad än en gång, en sista gång. Grabben går i sjätte klass. Utan att bli sentimental måste jag säga kort att han är den klokaste sjätteklassaren jag känner.

Det blev ett spontant biobesök igårkväll. Kvart i nio surfade jag in på sf.se och såg att det gick en skräckis, The Box. Jag behövde komma ut ur lägenheten och BOOM så satt man där i minsta salongen hos grannen/biografen.
Om ni funderar på att gå på bio, se den. Om ni funderar på att se en skräckis, se den. Om ni funderar på att se en film öht. se den. Om ni inte funderar på att se någon som helst film, tänk om, se den. Klockrent budskap och lagom med hoppa-till-och-tjuta-som-en-brud-scener!

Solen går upp. Det kliar i mina ögon. Allergi.

Ja, man kan kalla det en dikt om man vill. En tragisk en på många sätt. 1. Jag är uppe när solen går upp. 2. Jag kliar i ögonen så att det blir värre och 3. ...tänk på de två första. Jag fick ett liknande svar när jag frågade chans på en grabb, jag var ungefär 10 bast. Han radade upp tre anledningar till varför vi inte borde vara ihop. 1. Han ville inte. 2. Han ville inte och 3. Tänk på de två första. Jag tror jag frågade chans på honom några gånger till på samma disco...

Just nu vill jag:
- Bli av med allergin
- Kunna spela basket på riktigt
- Få ett jobb
- Äta en mandarin
- Bli förlåten


Läsarantalet dalar neråt. Förståeligt då jag svamlar på det här viset.

Min dag hittills har varit totalt kaotisk, och till ingen som helst nytta! Finns inte mycket annat att göra än att skratta åt det..
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA



...Jag är som inte ens rolig.

Jul-stressen ligger i luften, julklapparnas fel om du frågar mig. Dessutom har alla dessa gråa dagar av regn och plusgrader byggt upp en irritation. En irritation som i nattens och förmiddagens minusgrader har frusit fast, och nu hänger den i luften.
Påväg in till centrum är gatorna folktäta. Mellan biografen och Shopping-gallerian hamnar jag bakom ett medelålders par. Kvinnan pratar på oavbrutet medans mannen tittar i skyltfönstren på sin sida av gatan. Kvinnan avbryter sin monolog och tittar upp på mannen, "Men nu lyssnar du ju inte ens! Jag blir så...". Mannen vänder sig till kvinnan och säger lugnande att det gjorde han visst också.
På vägen hem, precis utanför parkeringshuset står en gubbe och en gumma. Gubben hade gått in för att parkera bilen och kommer nu ut en knapp stund senare. Gumman stampar i backen samtidigt som hon gestikulerar argsint och utbrister "vilken TID du tar på dig!", varpå gubben är precis sådär lugn som gubbar är. Han tar hennes hand i sina händer och ser henne i ögonen "Seså, vi har hela eftermiddagen på oss".

Vilken tur att gubbarna finns och kan påminna gummorna om vad julen en gång i tiden brukade gå ut på.

By:Mellz

Sneakers. Where to begin? För mig är det ett brett ämne. Nej, man har dem inte bara för att värma fötterna.
Det finns dem som påstår sig ha ett beroende, ett sneakers-beroende, och dessa ser detta som en ursäkt för att de köper så många par skor. Det blir en godtagbar, nästan lite charmig, ursäkt för att lägga sina sista slantar på ett par air force one's istället för på den där telia-räkningen.
Just det där köpbergäret är ungefär allt som är fel med hela grejen. Det är inte ens det som är grejen. Ingen behöver köpa alla skor man kan lägga vantarna på. Jag snackar inte bara om att inte kunna hantera en abonemangsavgift, utan att vara så lat att man bara accepterar att man dras med i överkonsumtionen. "Sa hon öv..?" Ja, det sa hon. Det är ett lite tabubelagt ord, för så fort det är uttalat så slutar folk lyssna och viftar bort en som ett flygblad från greenpeace. Men det är just det som är problemet, att det är så fruktansvärt accepterat och ursäktas med "det bara är så" och "alla köper prylar". Det är lathet.
För mig handlar det inte nödvändigtvis om att äga alla sneakers jag beundrar. Det är som vilken konstform som helst.


En person som går på en måleriutställning köper inte alla tavlor i galleriet.

Yrvaken virrpanna stapplar sig in i köket, häller upp en skål müssli och slår upp dagstidningen. Politik, krig, pepparkakstest, politik, influensan, Tudda, politik............Tudda? TUDDA! Där, på sida fem bredvid reklam för ryamattor, fläsklägg och glasögon står min solstråle och biffar upp sig. Hoppas vi ses snart!

Jag lyssnar inte lika mycket på musik längre. Eller, jag ägnar inte lika mycket tid åt musik längre. Jag sitter inte och söker tips på något forum, jag håller inte utkik efter mina favoritartisters skivsläpp, jag glömmer bort att slå på ipoden på bussen. Ibland så sätter jag på mig lurarna och när jag stiger av så kommer jag på mig själv med att ha ägnat bussresan åt att lyssna på människorna runtom mig istället.
Det finns få låtar, och dem är svåra att hitta för man får inte söka efter dem. Men någon gång då och då så hör man en låt som antingen är så rätt för just den sinnesstämningen man är i eller så får den en att må på ett helt annat sätt. En bra låt får en att vilja vara där solen alltid skiner och man vill röra på sig, få utlopp.
Men, då och då så hör man en låt som får solen att skina. Jag snubblade över en sådan låt. En låt som påminde mig om hur kraftfull musiken kan vara, och hur skönt det är att finnas just nu, trots att solen inte skiner.



Obadiah parker - hey ya

Varje gång jag är sugen på mycket te så får jag dåligt samvete. Jag börjar hälla upp vattnet men tvekar när det når grodan. Jag vill inte bränna honom. Det gäller en massa andra saker med och är en sådan där grej jag har, som är fantastiskt knäpp enligt andra men för mig är det som bara självklart.
Jag vill inte "göra illa" saker som ser ut som levande varelser. Jag får även lite ångest av att stoppa ägg i en gryta med kokande vatten. Inte för att det skulle blivit någon hönas bebisar, utan mer äggen i sig. Ibland tycker jag även synd om smältande snögubbar..

Jag saknar att ha Sofia i stan, nu har jag ingen att överlista.


This is called förnedringsnypet


This is called sammanbrottet


This is called fuck you, you don't know what's coming!


This is called sweet oh sweet reavange

Jag har loggat in och ut på blogg.se som om det vore svängdörrar under hela eftermiddagen men jag har inte riktigt förmått mig att skriva någonting. Jag har väntat på den där snilleblixten, den där tanken som bara slår en och startar en debatt i huvudet, men den tycks sitta långt inne. När det första man kommer att tänka på är den där kickass laxsoppan man åt till lunch hos farmor, då är det någonting alldeles på tok för alldagligt över ens situation. Visst, soppan var kung men när det är det enda som sticker ut i tillvaron...
Solen gick ner och lämnade horisonten i lågor. Någonstans så känns det lite som om jag har sett den här himlen förut. En kopp grönt te under filten vid fönstret. Alltid samma te.

Samma te under samma himmel.

.

Jag satte inte riktigt alla mina kreativa planer för dagen i verket. Det gör visserligen inte så mycket. Ingenting gör något när man har chokladkalender. En bit choklad om dagen och allt är förlåtet! Nej då, men det är ju sådär det blir. Ena dagen är man dödssugen på att göra någonting, men går man och lägger sig så är det kört. En annan dag - ett annat sken. Jag klev hur som haver upp tidigare än ottan och traskade till farmor för att sy. Det blir en tygväska i lappteknik och imorgon ska jag tillbaka, rap it up.

Imorgon sätter jag mig vid maskinen hos farmor och låter nålen ränna kors och tvärs över tygerna som legat i min hylla i ett halvår nu. Jag tänkte även titta in på garnaffären, och så ska jag försöka göra någon glad. Allt detta och mycket mycket mer nån sketen nyhet till, imorgon!

Stay tuned


Såhär kan det se ut när jag får en kreativitetskick: