mistermellz

Om du vill någonting riktigt mycket så får du jobba för det, göra uppoffringar och verkligen se till själv att det slår in. Om du inte vet vad du vill så får du ta dig tiden att ta reda på det, sakta ner även om omgivningen snurrar i hundranittio.
Men om du inte vill någonting alls längre så måste du backa bakåt. Du måste kliva i samma gamla fotspår och ta reda på vad du gjort för att hamna där ute i tomma intet, helt ensam. Det är jobbigt, som om du inte hade det tungt nog, och det är otäckt. Men någonstans på vägen, i hundranitto kilometer i timmen, då du ville hålla samma takt som alla andra för att inte stoppa upp trafiken, så tappade du dig själv. Du tappade det viktigaste och det enda som egentligen får motorn att gå. Du kan ta hjälp av hur många människor som helst med hur många ficklampor som helst. Ni kan alla gå skallgång där i diket och leta efter den självkänsla och det modet som är helt spårlöst försvunnet. Men någonstans så måste du ändå veta att det bara är du som kan hitta det igen, för det är bara du som kan känna igen det.
Det kan dock vara skönt att ha människor omkring dig, som lyser med sina ficklampor. Om så bara för att du ska veta att dem finns där och väntar på att du ska kunna köra jäms med dem igen.