mistermellz

Satt och filade på ett inlägg och så halvvägs så fick jag en länk. Jag är för upprörd för att inte skriva saker jag kommer ångra imorgon. Man släpper inte en hund från en bro. Man gör inte det...

Det finns så mycket jag vill, hela tiden. Det är inte det att jag inte vet vad eller att jag inte kan sätta ord på det. Jag kan sätta ord på alla tankar. Och det är många tankar. Men ibland känns det som om jag vill vara en lite större människa genom att inte "klaga". Som om att uttrycka en önskan istället för att uppfylla den på något sätt skulle vara ett snedsteg. Men till saken hör att jag vet vilka önskningar jag skulle kunna uppfylla. Jag skulle kunna uppfylla dem allihop, mer eller mindre. Jag är inte lat, jag sitter inte och pekar och väntar på att vattenglaset ska sväva över golvet och hamna i min hand. Jag skulle kunna hämta det flera gånger om. För det skulle få mig att må bra, att veta att jag hämtade det själv.
Just den vetskapen gör att det är helt okej att uttrycka en önskan utan att uppfylla den. Det betyder inte att jag tror att någon annan ska göra det åt mig. Varför kan jag inte bara sluta vara så hård mot mig själv?

Kisande ögon söker efter upptrampade spår i snön. Titta höger, titta vänster, ner med blicken och så plumsa raskt över gatan. Efter en snabb sväng till biblioteket och tillbaka kliver jag in i trapphuset med resurer för en hel snögubbe i jackan. Nämnde jag att det är snöstorm? Färska nyheter indeed. Är du en av de 5% som inte kände behov av att upplysa folk om det i din facebookstatus?

Idag gick ingen ut i onödan.

Jag ska skriva en låt.
Ja,
om jag skriver det nu så känns det svårare att backa ur.
Även om det blir pannkaka,
jag ska tamefan skriva en låt.



Hej Mathil

For S

Jag tänker fortsätta att propsa på det. Det är den enda sanningen som någonsin existerat. Här följer ett exempel:
Jag gillar inte att jag alltid jämför saker. Det känns som om det alltid krävs att jag tänker en extra gång för att jag ska tänka i mina egna banor. Jag vill hata genre. Jag vill hata att sätta människor, känslor, saker eller händelser i ett fack. Alla situationer är unika, helt nykläckta i dagens ljus och det finns ingen som kan säga hur du egentligen ska göra i din situation. Det finns liknande situationer, i vilka du kan finna inspiration till att lösa din egen konflikt, men det finns ingen situation, människa eller känsla som kan jämföras. Jämförelsen är vad som tycks ligga bakom allt som är fel, så som lågt självförtroende och kommersialismen. Å andra sidan behöver vi jämförelsen, för att kunna avgöra egentligen allt.

Jag vaknade av en mansröst i högtalarna "Det har uppståt ett problem och bussen måste stanna här. Men en reservbuss är påväg så var vänliga sitt kvar på denna buss och vänta i 30 min".
Det besvärade inte mig, jag tycker om att åka buss och hade ingen deadline. Jag kan göra precis vad jag vill på en buss. Sova, äta, lyssna på musilk, iakta. Det bästa är att du inte behöver känna någon som helst stress över att göra något åt någonting för man sitter där, i sätet, strandad - men ändå påväg någonstans. Det finns bara nuet och det är helt okej att njuta. Några av mina bästa insikter har slagit till på en buss.
Längst fram på övre våningen i dubbeldäckaren satt ett drös med ungdomar. Gissning: 17-18 år. De tjoade i mun på varandra och såg ut att känna varandra väl, sådär utan och innan. En grupp som har mängder med interna vistar och skämt för att de upplevt så mycket. Saker som blivit minnesvärda för att de var tillsammans, i sin grupp.

Åh vad gemenskap är vackert.

Leave my door open just a crack
'cause I feel like such an insomniac
Why do I tire of counting sheep
when I'm far too tired to fall asleep

Efter tidig uppstigning, bilresa till och från Överkalix samt en basketmatch så ligger jag helt utslagen i soffan och jäser. Jag blev hungrig, så jag knäppte mina händer, blundade och önskade att det skulle ligga en panpizza i frysen, det gjorde det. Åt den liggandes i soffan. Sedan blev jag gottesugen och hämtade det halvfulla ballerinapaketet. Åt det liggandes i soffan. Kort efter det blev jag gottesugen igen och rotade igenom hela skafferiet för att hitta en påse kokosflingor och en halv kaka blockchoklad som jag smälte och rörde ihop i en tekopp. Åt det liggandes i soffan. There you go folks - min lördagskväll


Detta bevittnade jag när jag gick in för att ta ut pengar i bankomaten. Jag känner mig nu mycket säkrare när jag går genom stan mitt i natten, nu när jag vet att stål-barbie finns ibland oss!

Allt är mer intressant än att sova. Det ligger verkligen längst ner på min lista. Så, när jag igårkväll låg i sängen där vid tolvtiden, perfekt instoppad i täcket och med lagom fluffade kuddar så kändes det som en sorts triumf. Jag låg rätt och slätt på rygg och tittade i taket, heeelt till freds. Toppen! tänker jag. Börjar nynna någon solskenssång. Det här är ju helt fantastiskt. SNART, snart så somnar jag! Efter två minuter börjar jag vicka på tårna. Otroligt, jag har inte bytt position eller ens flyttat en arm. Jag känner det på mig, vilken sekund som helst! Får syn på en fläck i taket. Ojdå.. nåja. Det här är kanon! Det är inte sant så bra det går. Sant.. Det är inte sant.. För bra för att vara sant.. Gör något annorlunda! Så jag vänder på mig, lägger mig på sida och blundar extra hårt. Tre minuter senare... sitter jag upp i sängen, med datorn i famnen, och VIRKAR.
Mössan blev klar klockan 04:35...

...Ooooch nu sitter jag å lipar till ett frieri på Ellen Degeneres show. Isn't life random?

Sent på tisdagskvällen, svensk tid, inträffade ett jordskalv i det karibiska havet som mättes till sju på richterskalan. Senare idag rapporteras att över 100 000 människor i Haiti befaras ha omkommit. 100 000 människor. 100 000, ett nummer, sex siffror. På något sätt får jag dåligt samvete när jag inte kan relatera till var och en av dessa människor. När jag inte kan känna med dem och deras kvarlevande älskade. Föräldrar som förlorat sina barn, föräldralösa barn, personer som förlorar sin käresta, sin bästa vän. Offantligt många människor förlorade under de senaste 24 timmarna bitar av sina hjärtan, människor som blir till siffror i mitt huvud. Men då vi är byggda så, då vår hjärna skyddar vårt hjärta genom att bespara det allt lidande i världen och istället ger oss ett uns dåligt samvete.. Vi måste fungera så.
Jag satt senast igår och tänkte på 2012, om jorden skulle gå under. Vad otroligt hemskt det skulle vara att uppleva en domedag. panik, blod, skrik, mörker... För folket i Haiti blev det just så. På det sättet kan jag känna en liten del, en väldigt, väldigt liten del som inte under några omständigheter kommer i närheten av skräcken som dessa människor fått känna. Men bara den lilla delen gör ont i mig, vilket gör dessa människors smärta ännu mer obegriplig för mig. Det är även så det funkar. Det måste handla om mitt, och mina för att man ska kunna relatera. Det var därför dagisfröken tog hårt i armen och skrek "Hur skulle du känna, Melinda, om du fick en isklimp i huvudet?". Då tänkte man att nä, det kanske inte var så kul för Per-Erik i alla fall.

För att summera det hela: Gör ditt absolut bästa för att se till att du kan uppskatta varje sekund av varje minut av varje timme, varje dag. Det fanns människor vid det karibiska havet som inte längre har det privilegiet.

Idag såg jag solen för andra morgonen i rad när jag tvingade mig upp efter fyra timmas sömn. Trots att jag somnar tidigt på morgonkvisten kan jag inte vända på dygnsrytmen, hur tidigt jag än ställer larmet. En slice av basket på ES2 till müsslin och man är igång dock, oavsett!

Det kryper i kroppen, i sinnet. Mina fingrar och tankar söker efter nya intryck. Jag kommer på mig själv med att gå balansgång på gamla broräcken, platser jag redan besökt, för spänningens skull. Men det är dags att lasta av allt som tynger, kapa alla rep som binder en till det som alltid är sig likt. Ingen finner inspiration i pussel man redan lagt, och ingen behöver allt det här. Jag vet att det finns så mycket mer, som ger så mycket mer. Nu vill jag ha äventyr. Jag vill hoppa från sten till sten, klättra på klippor, klappa djur. Jag vill höra havet, känna solen och se saker växa.

Jag vill växa.

Just nu har jag varit sjuk i två veckor och jag hatar att klaga. Därför vill jag inte skriva så mycket då förkylningen tar upp massvis med plats i huvudet, eller kanske rent utav mosar min hjärna (måste vara den som succesivt rinner ur näsan). Vill inte smitta någon, med pestigt humör. Men jag tittar i alla fall in för att förhoppningsvis smitta någon, med inspiration. James Morrison är fantastisk. Hans tolkning av "Man in the mirror" är... Jaaa man smälter som smör i solsken!
För övrigt så har jag bokat tid för nästa ärr för livet, som farmor skulle uttrycka sig (precis, tatuering). Det blir en egen design.  Fast är man petig så får man vänta länge, fick tid först i slutet av mars. Then again - Den som väntar på något gott...



Några fina som förgyller mina gråa och snoriga dagar i soffan, och värmer i kylan:
Man in the mirror - James Morrison
Forever - Ben harper
This womans work - Maxwell
Rain on the pretty ones - Ed Harcourt
Those sweet words - Norah Jones
Field below - Regina Spektor
Crosses - José Gonzalez

Jag har just insett, efter att ha tänkt igenom min handling för första gången någonsin, att när jag bäddar sängen så krånglar jag till det enormt för mig. Och smutsar ner lakanen.
Jag börjar med att ta hela överkastet i famnen och ställa mig upp mitt på sängen. Detta för att kunna få bättre översikt och slänga ut det så jämnt fördelat som möjligt. Sedan kastar jag det över fotänden och backar bakåt upp mot huvudkudden samtidigt som jag rullar ut det bit för bit. Problemet är, att när jag kommer upp mot väggen och har laggt ut hela överkastet så är jag fast där i hörnet. Jag har rutat in mig själv och är dessutom ivägen, så jag tar ett jätteskutt ner på golvet igen. Efter det rättar jag nöjsamt ut alla kanter och drar till så att ränderna ligger precis längs med sängen. Detta är min procedur och jag har alltid utövat den.
Idag hade jag skor på mig när jag bäddade sängen (det är en helt annan historia) och därför ville jag inte riktigt kliva upp i sängkläderna så jag suckade högt och slängde ut överkastet ifrån golvet där jag stod. Jag vet inte om det var koffeinet i mitt svarta istället för gröna té denna morgon som gjorde mig extra kvicktänkt, men jag insåg då jag stod och rätade ut hörnen, att jag måste korrigera överkastet precis lika mycket efter att ha slängt det över sängen ståendes, på sidan, som om jag hade stått där uppe i sängen och i mina skitiga tubsockor.

Jag kommer förmodligen ändå fortsätta kliva upp i sängen när jag bäddar i fortsättningen för jag är så jävla envis och jag vägrar att erkänna, ens för mig själv att jag haft fel.

PS:Det är inte sant, att jag är jävla envis. Jag har bättrat mig... I alla fall när det kommer till avgörande saker.DS

Jag bestämde mig, efter många om och men för att ta det lugnt kvällen till ära, äta middag med pappa och gänget. Sedan lirade vi lite TP. Toppen! Jag är fullt till freds med att ha spenderat tolvslaget helt själv på min balkong, i skenet av fyrverkerierna ute på isen. Jag säger inte att jag är stor, tuff och har växt ifrån nyårsfirandet, men just ikväll så kändes det helt okej att skippa. Dessutom är det bara ännu en morgondag. Varje morgondag medför nya tag.