mistermellz

Jag har just insett, efter att ha tänkt igenom min handling för första gången någonsin, att när jag bäddar sängen så krånglar jag till det enormt för mig. Och smutsar ner lakanen.
Jag börjar med att ta hela överkastet i famnen och ställa mig upp mitt på sängen. Detta för att kunna få bättre översikt och slänga ut det så jämnt fördelat som möjligt. Sedan kastar jag det över fotänden och backar bakåt upp mot huvudkudden samtidigt som jag rullar ut det bit för bit. Problemet är, att när jag kommer upp mot väggen och har laggt ut hela överkastet så är jag fast där i hörnet. Jag har rutat in mig själv och är dessutom ivägen, så jag tar ett jätteskutt ner på golvet igen. Efter det rättar jag nöjsamt ut alla kanter och drar till så att ränderna ligger precis längs med sängen. Detta är min procedur och jag har alltid utövat den.
Idag hade jag skor på mig när jag bäddade sängen (det är en helt annan historia) och därför ville jag inte riktigt kliva upp i sängkläderna så jag suckade högt och slängde ut överkastet ifrån golvet där jag stod. Jag vet inte om det var koffeinet i mitt svarta istället för gröna té denna morgon som gjorde mig extra kvicktänkt, men jag insåg då jag stod och rätade ut hörnen, att jag måste korrigera överkastet precis lika mycket efter att ha slängt det över sängen ståendes, på sidan, som om jag hade stått där uppe i sängen och i mina skitiga tubsockor.

Jag kommer förmodligen ändå fortsätta kliva upp i sängen när jag bäddar i fortsättningen för jag är så jävla envis och jag vägrar att erkänna, ens för mig själv att jag haft fel.

PS:Det är inte sant, att jag är jävla envis. Jag har bättrat mig... I alla fall när det kommer till avgörande saker.DS