mistermellz

I skenet från sex stycken värmeljus och en klen adventsstjärna (visst blir dem bara större och större?) har jag nu suttit uppkurad på min säng och ätit mandariner. Jag försöker komma på vad jag tänkt på under den senaste halvtimmen- timmen men jag får ingen känsla av igenkännande när jag i huvudet går igenom ämne för ämne som kan ha varit aktuellt. Finns det ett tillstånd där man kan stänga av så till den grad att man inte tänker, men kan käka ett gäng mandariner? Swell! Jag utövar omedveten meditation. Jag vill återgå till julstjärnan för jag tycker att den har haft en oroväckande utveckling de senaste jularna.
Jag fick den jag har utav min mor för ett eller tre år sedan och då tänkte jag att "Geeeez, den täcker ju nästan halva fönstret!" men nu för tiden är det rätt mesigt. Grannen mittemot mitt fönster har en stjärna som är helt bisarr. Den tar inte bara upp hela den inglasade balkongen, den har fler taggar än min stjärna också. Fem taggar har jag. Fem taggar har blinka lilla stjärna-stjärnan, och sex taggar har den utifall att man är jude. Men grannens mastodontstjärna har SJU taggar! Vad försöker ni göra? överglänsa varandra med julpynt? Jag vet, det är ju otroligt mysigt när man går ute på gatan, då granarna och ljusstakarna glimmar ikapp längs vägen. Så klaga är väl det sista jag vill göra. Jag undrar bara varför det gamla julpyntet inte duger? Det är som en tävling, som med allt annat. Man ska ha det senaste.
- Julpynt kan väl inte bli omodernt?

Jag hade inte varit utanför lägenheten på hela dagen då jag vid tre-tiden på eftermiddagen satte min fot på storgatan med en märklig, men inte obehaglig känsla. En känsla av att inte riktigt existera i samma... frekvens som alla andra som strosade förbi. Att folk hade någonstans att vara, någonting att göra, någon att hinna träffa var så uppenbart. Alla människor smälte ihop i ett enda mönster.  Jag hade inget viktigare ärende än att ta ut pengar i närmsta bankomat och bege mig hemåt igen, men varje steg emot egentligen ingenting kändes givande. Mitt i kaoset av grå rörelse gick det lätt att ta ut en person eller situation i taget.  Kvinnan vars väg jag snart skulle korsa kände sig tvungen att stanna och släppa förbi mig vilket gav henne ett lätt irriterat uttryck. Synd att hon som verkade vara en och en halv sekund (motsvarande tiden det tog att släppa förbi mig) sen till något viktigare inte tog mitt försök till ett tacksamt leende för vad det var. I vanliga fall hade kvinnans reaktion kunnat smitta av sig, men bara om jag varit i samma stressade sekvens som alla andra.
Jag älskar den här känslan. Det är känslan av att inte vara påväg någonstans, och vara fullt tillfreds med det. Den är sällsynt och den är underskattad. Att ens märka den och ta vara på lugnet är svårt när allting runt omkring en skriker uppmaningar om produktivitet. Hela tiden.
Men sedan när slutade framsteg inombords att räknas? Bara för att det inte syns på papper - eller i ens plånbok?

Stod i badrummet och blekte folieslingor på mig själv alldeles nyss. Mitt uppe i vad som skulle kunnat misstas för en match av "twister", då alla mina lemmar var vigda åt annat och jag försökte sträcka mig efter mer folie, så fick jag syn på tandkrämsklicken som försvann spårlöst från tandborsten igårkväll. Som jag letade. Ingen tio sekunders-regel gällde nu med andra ord...
Skämt åsido, mitt hår är nu orange. Orange med en hint av ytterligare en orange som är så orange att den inte fått någon beteckning ännu. Det bästa man kan göra är att skratta åt sig själv.

Det, och ladda en fet portion pommes å nuggets i ugnen.

Jaaa okej, nu är jag med blogg en gång för alla.
Jag kan ju hålla på och introducera mig själv bäst jag vill, dra upp listan på fritidsintressen och så vidare men vi vet ju alla att i slutänden är det bara människor i min närmsta krets, som redan vet allt om mig (polare och farmor) som kommer hänga kvar och sympati-läsa.
Tidigare försök till att underhålla en blogg har gått i graven, mest på grund av prestationsångest.. Antar jag. Missen i protokollet har väl varit att jag försökt blogga för andra, och det är ju kalas om folk är intresserade av vad jag har på hjärtat, men som en go' vän sa: "Man bloggar ju för sin egen skull". Det var ett sånt där klassiskt tillfälle då man känner sig lagom korkad för att man alltid ska ta sig själv på för stort allvar. Dem som slappnar av och bara säger/skriver/skapar saker för att de behöver, måste få utlopp, det är dem kidsen som säger de vettigaste sakerna - för att det är sanning.

Så fort jag listat ut allt vad koder och mallar heter kör jag all in!

Stay tuned /M