mistermellz

När ljuset i biografen tänds och man kommer tillbaka till sitt, folk börjar prassla, resa sig och förbereder sig för att delta i den oskrivna tävlingen om vem som kommer ut ur salongen först, då står jag ofta kvar där. Som fastfrusen i filmen och känslan. I rymden finns inga känslor. Jag ville vara kvar i känslan av avsaknade känslor, eller snarare solklara känslor, och aldrig lämna biografen.
Jag har aldrig förr kunnat säga att jag har en favoritfilm. Alltid har det hetat "detta är en av mina favoritfilmer", för jag kan inte sätta allt i samma kategori. Det gäller alla saker. Jämförelse, min fiende och bästa vän. Den där hatkärleken till jämförelsen som jag skrivit om tidigare. Hur som helst så har jag nu en favoritfilm, och det spelar ingen roll om det finns andra filmer som är bättre på olika sätt, jag kan säga att det är min favorit av alla, alla, alla.
Att räkna ut känslor likt ekvationer håller inte någonstans, inte i min värld, ändå har jag aldrig sett en film beskriva min värld så som denna. Det finns inga filmer som beskriver världen, det är bara på film. Det finns alltid en för replik-liknande replik, ett för välsminkat nyvaket ansikte eller en historia för konstlad för att vara sann, i alla filmer. Men i rymden finns inga känslor, var en solklar känsla. Jag har nog en släng av antiaspergers syndorm, för jag låter mig själv styras av enbart känslor. Känslor som visserligen kan förklaras men aldrig är tillräckligt lik den andre för att kunna kategoriseras så som i filmen, eller i verkligheten.

Det är definitivt, det är ett faktum. Biljetten är bokad, siktet är inställt och framtiden, den ligger i London. Jag har alltid strävat efter något som inte går att ta på. Något inom mig har saknats och jag har undrat; är det en pryl? Är det en plats? Är det ett husdjur? Är det en bedrift? Är det en person?
Är det en känsla?
Ja, på sätt och vis. Fast egentligen är det ingenting som saknats, utan det som inte stämmer inom mig är flykten. Flykten från känslor, flykten från platser, flykten från personer, konflikter. Jag har alltid drömt om att åka någon annanstans. Om att börja om på nytt i något annat land, i en stad, en annan atmosfär, med en annan känsla, i en annan famn. Men faktum är, att jag nu känner mig så nollställd inombords, så genomarbetad och så ren på något vis att jag faktiskt inte åker till London för att jag är på flykt. Jag vill, åh vad jag vill, dit. Bara någonstans där nya intryck väntar, med nya personer platser och känslor. Jag vill ha allt det jag trott att jag saknat, men inte för att jag är på flykt från det gamla.
Det är sant som jag sagt, att jag är färdig med den här staden. Jag är färdig med dessa gamla känslor och alla gamla konflikter. Jag finner ingen inspiration i allt det gamla längre, men jag skulle för allt i världen aldrig kasta bort det. Allt det gamla ligger mig varmt om hjärtat, men nu vill jag ha ny inspiration. Det är fantastiskt hur jag kan lägga handen på hjärtat och känna en tyngdlös sanning i orden; Det känns så rätt.

Hur högt flyger fågeln?
Hur högt växer trädet?
Hur högt når du om du står på pallen?
Hur högt är huset?
Hur högt kan du skrika om ingen hör dig?

- Jag bara undrar.

Imorse blev jag så himla glad för jag kände att det verkligen var jag som vaknade upp i min egen kropp. Ingen zombie, ingen tråkmåns, ingen viktigpetter, ingen fånig drummel med dumma idéer. Bara jag. Och för att toppa allt är jag ledig.

Jag låg i soffan och tänkte på hur jag inte fick missa när träden skiftar färg i år. Förra året sa det poff och alla löv låg på marken. Kanske var det jag som hade vandrat med blicken i marken redan från början och missat alltihop. Tankarna flöt iväg på annat håll och jag slumrade nästan till halvt där jag låg. Så med en ryckning blev jag klarvaken och satte mig upp automatiskt. Där, rakt utanför fönstret sken solen genom grenarna på en enorm, korallfärgad rönn. Den täckte praktiskt taget hela utsikten, eller skapade en alldeles fantastisk sådan. Jag kan inte få nog.

Jag tycker inte om att skriva ut eller tala om mina projekt för andra än mig själv för det sätter press på mig att göra precis som jag har sagt, och oftast så har jag ändrat mig lite på vägen för jag gör helt enkelt alltid så som det känns bäst för stunden. Det handlar inte om att jag inte kan hålla ett löfte, det drabbar ingen annan än mig själv, men jag vill verkligen bara kunna styras av vinden så mycket som möjligt för det är då jag mår som bäst. Klart att jag kan fullfölja något jag eller någon annan lagt ut för mig men jag är helst bara fri. Jag begär inte mer av mig själv.
Men för ett tag sedan insåg jag att jag behövde ta mig härifrån. Jag tror på mig själv helt och hållet i alla situationer, men ibland litar jag inte på att jag tar tag i det jag behöver göra för mig själv, utan nöjer mig med att hålla mig flytande. Jag insåg att jag behövde göra något för att detta skulle bli av, så jag tog första bästa stad jag var ganska säker på skulle vara en bra början, och jag berättade för alla som ville veta att jag skulle ge mig av. Jag valde London. Så fort ordet lämnat mina läppar så var det bestämt, för jag ogillar starkt att ta tillbaka något jag sagt.
Månaderna gick och jag insåg att för att komma iväg så måste jag göra ett till utlåtande, för om jag inte sa ett mer bestämt datum så skulle det alltid heta "när jag samlat ihop tillräckligt med pengar" eller "så fort jag vet vad jag ska göra". Jag sa november. Första november, och det var spikat.
Så jag skriver det här, nu, stryker under, att den första november åker jag till London. För nu duger inte dessa gator att vandra längre. Jag har verkligen sett allt.