When your brain turn people into numbers
Sent på tisdagskvällen, svensk tid, inträffade ett jordskalv i det karibiska havet som mättes till sju på richterskalan. Senare idag rapporteras att över 100 000 människor i Haiti befaras ha omkommit. 100 000 människor. 100 000, ett nummer, sex siffror. På något sätt får jag dåligt samvete när jag inte kan relatera till var och en av dessa människor. När jag inte kan känna med dem och deras kvarlevande älskade. Föräldrar som förlorat sina barn, föräldralösa barn, personer som förlorar sin käresta, sin bästa vän. Offantligt många människor förlorade under de senaste 24 timmarna bitar av sina hjärtan, människor som blir till siffror i mitt huvud. Men då vi är byggda så, då vår hjärna skyddar vårt hjärta genom att bespara det allt lidande i världen och istället ger oss ett uns dåligt samvete.. Vi måste fungera så.
Jag satt senast igår och tänkte på 2012, om jorden skulle gå under. Vad otroligt hemskt det skulle vara att uppleva en domedag. panik, blod, skrik, mörker... För folket i Haiti blev det just så. På det sättet kan jag känna en liten del, en väldigt, väldigt liten del som inte under några omständigheter kommer i närheten av skräcken som dessa människor fått känna. Men bara den lilla delen gör ont i mig, vilket gör dessa människors smärta ännu mer obegriplig för mig. Det är även så det funkar. Det måste handla om mitt, och mina för att man ska kunna relatera. Det var därför dagisfröken tog hårt i armen och skrek "Hur skulle du känna, Melinda, om du fick en isklimp i huvudet?". Då tänkte man att nä, det kanske inte var så kul för Per-Erik i alla fall.
För att summera det hela: Gör ditt absolut bästa för att se till att du kan uppskatta varje sekund av varje minut av varje timme, varje dag. Det fanns människor vid det karibiska havet som inte längre har det privilegiet.
