mistermellz

Jag och Mathil var på bio och såg "Avatar". En film om blåa, tre meter höga aliens - enligt Mathil. Fast den utspelade ju sig på deras planet så varför kalla dem för det? Iiiiiiiiiiiiii alla fall, jag tycker att filmen var vacker. Riktigt, riktigt vacker. Budskapet kan för många tyckas en gnutta överdrivet. Människan mot naturen. (Som Mathil även uttryckte det). En gnutta euforiskt kan tyckas, men vad är det egentligen som är så fel med att sträva efter ett euforiskt samhälle? Siktar man mot stjärnorna måste man väl hamna någonstans bättre än här.
Jag är mycket för det där, att inte bara säga att det är synd om barnen i Afrika och sedan gå och köpa sig ett happy meal. Det svåra är att vi människor är så patetiskt lättpåverkade. På alla sätt. Ena dagen sitter man och riktigt känner hur lugnet infinner sig, hur man sakta flyter in mot sin egen kärna och känner allt så solklart. Man ler mot sin omgivning och struntar i om bussen skvätter ner en med lera när man går på vägkanten. Men plötsligt går du in i en vägg av kommersialism och du vill titta dig i en spegel eller köpa en ny tröja. Det äcklar mig hur lätt det är, och det tär på min själ att man ska behöva tänka efter en gång extra för att dra sig själv ner på jorden igen.