mistermellz

Jag har, precis som alla andra människor, en miljon tankar i huvudet samtidigt. Varje dag. Jag analyserar det mesta, från linjer i korkmattan till rynkor i pannan på kassörskan på konsum. Det finns ingenting jag inte kan fastna i och fundera över. Jag är en grubblare, en klassisk drömmare och en typisk hobbyanalytiker. Mina tankebanor sträcker sig över hela min värld och tillbaka. Det är vad jag gör, hur jag är. Dessutom är det viktigaste för mig att kunna sätta ord på tankarna. Formulera meningar i mitt eget huvud, beskriva detaljerna som gör mina tankar till mina egna, även om det bara är jag själv som ska ta del av dem. Jag vill sätta min prägel på dem genom att använda mig av precis rätt ord. Det kan ha att göra med ett smärre kontrollbehov och hur jag alltid strävar efter att ha ett svar på mina egna frågor så att ingen ska kunna sätta mig på plats eller kunna mer om varför jag gör som jag gör, innan jag själv förstår det.
Jag har alltid haft lätt för att beskriva det andra hakar upp sig på, så jag tackar mig själv varje dag för min besatthet av ord och formuleringar. Men, ibland hade det varit enklare att bara låta tankarna flöda, för att jag blir så fruktansvärt begränsad i vissa situationer,. Framför allt i sociala samanhang. Det är alltså inte det att jag inte har något jag funderar över eller vill få sagt, utan jag måste skräddarsy mina svar och tankebanor, betrakta dem noggrant i mitt huvud och rensa ut alla de som kan framställa mig som om jag egentligen inte skulle kunna besvara detta själv. Som om jag genom att ha tänkt ut detta inte skulle kunna konstatera att den raka motsatsen är ett relativt och tänkbart svar.
Hälften av er har låtit bli att läsa texten över huvudtaget och bara spanat in mobilbilden jag postat i inlägget. Ett antal människor pallade att läsa några rader men insåg att ämnet inte var mode eller något annat lättsamt, och en tapper skala på *host*farmor, min pappas sambo och någon stackare som måste avsluta allt han påbörjat*host* har läst hela texten och konstaterat att överkursen är ett faktum. Det jag hur som helst vill få fram är att jag skulle kunna posta ett tiotal inlägg här varje dag för att jag älskar att skriva, jag älskar ord och jag älskar tankar. Men mina tankar, innan jag låter dem komma ut, innan jag delar dem med en endaste själ, så går jag över styr med "redigeringen". Det finns naturligtvis undantag, inlägg om tablettaskar och aktuella skådespelare, där jag har tagit ett chillpill och bara svamlat på. Men alla de gångerna då det råder så kallad "bloggtorka" här, det är gånger då jag helt enkelt tuggar på orden för länge och gruvar mig över att framstå som ens en millimeter mindre av den människa jag egentligen är. Saken är bara den att jag begränsar mig själv genom att ta mig själv på alldeles för stort allvar.
Men om man vänder på det hela; jag är det största verket jag kan styra, eller i alla fall försöka forma. Så varför ska jag inte putsa varje detalj och göra mitt allra bästa?