mistermellz

På natten känns allting som en annan dimension. Vissa saker blir tydligare medan andra försvinner helt. Känslor som legat gömda under dagen kryper fram medan andra dunstar. På dagen kan jag ibland komma på mig själv med att vilja skrika, rakt ut, rätt upp och ner. Det är när allting sker runtom mig i lite för högt tempo och jag tappar fokus på vem jag strävar efter att vara. För det är visserligen som de säger, att man bara behöver vara sig själv. Däremot är man inte sig själv av sig själv. Man måste kämpa för att hitta in, dit in i bröstet och i huvudet, där man finns. Och man måste skydda sig själv, sitt själv, för när allt snurrar sådär snabbt om dagarna så är det lätt att självet tumlar bort i en virvel av allt annat som händer, som inte är en själv. Man kanske tror att det som händer är en själv, men det är när man stannar upp i vimlet och inser att det inte är det som man vill skrika ut i tomma intet. Inte fysiskt skrik, men ett skrik som tystar allt myller. Det är på dagen.

På natten är allt annorlunda. Klarare. Det är på natten, när man sitter på insidan av ett fönster och blickar ut över en sovande stad, eller går där utanför, mitt på gatan för att trafiken sover, då som man får tyst på myllret. Då är det lätt att vara sig själv. Det är då jag vill ringa dig och tala om att jag fortfarande är jag.