Under min uppväxt har jag haft det väldigt tungt med mörka tankar. Jag har alltid känt mig lite för medveten om att slutet är nära. Jag har vaknat mitt i natten och inte kunnat slå undan tanken på att när jag dör så kommer ingenting, någonsin, finnas. Inte för mig.
Min pappa var under mina tidigare år min superhjälte och jag tror inte det går att räkna gångerna han suttit på min sängkant, i timmar, för att jag skulle kunna somna utan att känna den där mörka, ensamma domedagskänslan. Det är en känsla som vrider om mitt inre och äter mig inifrån när den slår till.
Det är inte meningen att den ska belysas, för hur mycket vi än vet om det så ska vi inte vara medvetna, så att säga. Speciellt inte som nioåring. Kristendomen och övriga religioner är därför fantastiska uppfinningar men jag är besviken på att jag inte tyr mig till något sådant bara.
I och med att jag hamnat lite för djupt i existenstankar titt som tätt så har jag ofta tänkt på att det finns så mycket onödigt som folk gör och slösar tid på. Jag har strävat efter att inte göra allt det där som folk gör för att om jag gör något annorlunda så kanske jag får ut något extra av mitt liv. Detta har dock snarare framkallat besvikelse och fått mig att förakta människor som ägnar sig åt allt det vanliga.
Det går emot en massa av mina principer att skriva om det här i min blogg, dels för att jag vill inspirera till motsatsen av dessa tankar, men jag måste bara förklara detta för att kunna påvisa vikten i dessa ord när jag läste dem i min gamla dagbok ikväll:
"VAD FAN, gift dig, köp en katt, öppna café, gör alla de där klyschiga sakerna som inte spelar någon roll men som får dig att känna små saker, fjärilar. När du är död spelar det fortfarande ingen roll, men då har du i alla fall haft fjärilarna."
Jag tror vi lever för fjärilarna.
