mistermellz

Tolv timmars sömn, feber, ryggsmärtor och ipren har vänt på mitt dygn. Först fick jag panik när visaren tog sig förbi två, men så fick jag påminna mig själv om att det bara är siffror, och folk behöver dem för att strukturera sin tillvaro. Men de har blivit som frankensteins monster, nu mera styr de oss.

Jag slog på en film som slutade alldeles nyss. Waiting for forever. Jag hade väl inte förväntat mig något annat än ett sömnpiller, för det var vad jag behövde, och till en början kände jag att jag hade fått in en fullträff, men så vände allt.

Först hakade jag upp mig på det faktum att han inte verkade ha någon som helst självinsikt. Från att de skiljdes åt när de var tio år gamla har han åkt vart hon än varit i hela landet bara för att han hellre velat ha en dag där han visste att chansen fanns att han skulle stöta på henne än en dag då han visste att han inte skulle göra det. Och det är ju inget direkt fel i det, men det faktum att han inte insåg att andra människor inte skulle förstå honom fick mig att reagera.

Sedan vände det dock och jag började heja på honom, som man förmodligen skulle göra hela tiden. Fast kanske inte av den anledningen. Spoiler allert; visst, att de slöt upp i slutet trots alla konstigheter och klickade i samförståelse som bara karaktärer i film kan göra, utan att säga ett ord förmedla den där forever after-känslan, det var ju otroligt fint.. Men jag blev bara så glad att hon förstod honom till sist, att han inte gav efter och försökte göra sig förstådd. Hon kom till honom. Det kändes som en vinst i min bok. If you love something set it free...