mistermellz

Ett regnigt Ao Nang i ett bakfullt resesällskap har lämnat mig med massor av tid för mig själv. Tid som jag spenderat med att sitta på balkongen och läsa Nick Hornby och äta en klase bananer.

I övrigt läste jag Jennys blogg idag och saknade henne ett par ton. Mitt rödhåriga, ändlöst kreativa, mozzarella sticksälskande yrväder.

De andra står och stampar. Beachen på schemat. Jag tror inte att vi legat på en fulare strand än här i Ao Nang, Krabi. Men, jag tror inte att jag kunnat lega på en strand i L-town ändå just nu så den här blir prima skinka.

I övrigt bor vi billigt igen, 200 tbh/natt/person. Det är så det ska va'. Vi kommer att bo här på "fängelset" som vi kallar det (tänk rumänskt fängelse) tills sista natten som spenderas i en bungalow nära Phuket flygplats. Det innebär 6 nätter kvar tills vi ses igen, mitt kära vinterland. Kära säger jag bara för att jag sluppit dig sedan förra säsongen. Det blir en helt lagom lång vinter när den börjar i februari.

Jag lånade Limpans IKEA-sax och gjorde mig av med längderna också. skön bris i nacken och nu går det helt plötsligt inte en liter balsam om dagen. Fantastiskt.

Shit mannen, jag tror de tänder facklorna. Jag måste gå!

En vän jag mötte i Langkawi

Det ar alltsa har solen gommer sig.
Efter nastan sex dagar i detta avslappnade rasta-paradis kanns internet som nagot frammande och onodigt. Detta ar andra gangen jag satter mig vid datorn och jag kanner mig lika tvingad som forra gangen. Ett livstecken och sedan gar jag ut i den riktiga varlden igen. Tillbaka till regnbagsfargade bamboobyggnader och sjungande Malaysianer. Ingen har en enda oro har borta, de gar alla runt utan klocka pa armen och bara flyter med. Det ar nagot nytt och fullkomligt fantastiskt, jag har inte ens blivit rastlos annu och allt vi gjort ar att ligga i vara flytringar och slukat frukt i mangder. Detta ar en helt ny dimension av semester. Vart ar bossen jag ska doda? for detta maste vara sista leveln! Har lever slackers som mig loppan.
Maste jag komma hem?

Nyårsafton började som julafton, och som alla andra dagar här borta i värmen. Dagen kan egentligen börja på två olika sätt; antingen vaknar man med en täppt näsa från fläkten som varit riktad rakt på en i högsta blås under hela natten. Eller, så har fläkten gått på strejk och man vaknar i en pöl av svett. En omelett och en fruit plate på någon restaurang så är man dock i gång hur som helst.

Efter en tidig nyårs/avskedsmiddag för Amanda så köpte vi en piratfilm och tio kilo nödproviant i chokladväg. En film och oräkneliga rulltårtor och kitkats senare så hade klockan hunnit bli närmare elva. Vi bestämde oss för att blanda varsin fuldrink i petflaskor och bege oss ner på stranden för att invänta fyrverkerierna.

När vi kom till slutet av stenplattorna som leder ner från våra bungalows och tårna bekantade sig med sanden så var det som att entra en annan värld. En vägg av färgsprakande festligheter slog emot oss med livemusik, eldshower och leenden som virvlade omkring i dans.

Om du inte har varit i Thailand har du säkert sett bilder på eller hört om dessa balong-liknande lyktor, a.k.a rislampor, som folk tänder på och släpper iväg för att hedra de döda. Om du då inte varit i händelsens centrum själv så kan jag tyvärr inte med ord beskriva känslan som infinner sig när ett tusental sådana svävar över ditt huvud och ut i natten.

Vi stod tysta alla tre och bara tittade ut över himlen en bra stund.

Det var inte förrän Linn vände sig mot mig och sa "Jag kan inte sluta le" som jag insåg att det var precis vad jag stod och gjorde också. Det var ett sådant leende som smyger på en, helt ansträngningslöst, och det är inte förrän man hämtat sig från intrycket som man märker värmen som spridit sig ända ut i tårna.

Vi stod kvar med huvudena maximalt bakåtlutade, utan att utbyta så mycket som ett ord med varandra då fyrverkerierna startade.

Hemma i norra kan man stå precis vart som helst vid hamnkanten och se himlen över isen fyllas med glitter samtidigt som luften fylls med ohh och ahh. Här, på stranden, kan man stå med fötterna i sanden, vågorna som sköljer upp kring anklarna och se himlen rakt ovanför förvandlas till ett tak av gnistrande, utslagna blommor som avlöser varandra.

Leendet sedan tidigare satt som gjutet och jag tänkte att det är precis såhär världen ser ut i ett barns ögon. Jag kände mig som ett barn - fängslad i det trygga nuet av alla sprakande färger och intryck.

-

I periferiet ser jag hur en man tänder stubinen på en raket som är nedstucken i sanden bara två-tre meter ifrån mig. I bakhuvudet ringer min fars ord från barndomen. Tjugo meter bort från en raket. Tjugo meter var väl ungefär femton meter överdrift av ren omtanke. Jag backar några meter och riktar sedan blicken upp mot himlen igen för att se raketen förenas med de andra, men känslan av att det tar en sekund för länge får mig att vända min uppmärksamhet tillbaka till raketens utgångspunkt.

Det tar bara några hundradelar för paniken att utbryta bland alla de kringstående när raketen börjar cirkulera i en blixtrande tornado i sanden. Jag har hunnit några steg bort innan jag greppar situationen. Gnistorna och det högljudda mullret flyger förbi mig och jag sträcker reflexmässigt upp händerna för att skydda ansiktet.

Några få sekunder senare är det över. Folk börjar se sig om kring för att snabbt inse att ingen kommit till skada. Då börjar de skratta. Mannen som tände på raketen skrattar också, men jag hinner precis skymta paniken i hans ögon innan den byts ut mot lättnaden. Någon lyfter upp en liten pojke som har gråten i halsen. Han skrattar inte.

Ett barn kan stå totalt bekymmerfri och förundras över världens vackra fyrverkerier den ena stunden för att i den andra komma alldeles för nära och få se gnistorna i ett starkt sken, på väldigt nära håll.

Leendet jag burit sedan jag satte foten på stranden sitter kvar med hjälp av ansträngning, det har hamnat lite på sniskan. Fyrverkerierna fortsätter att blomma på himlen, men någonstans under de få gångna sekunderna så har även min trygga tillvaro förvandlats till ett brinnande slagfält.