mistermellz

Vaknar en timme för sent av att jag stängt av larmet i sömnen, eller i mitt zombie-lika stadie... Man är inte lika van längre, kroppen orkar inte lika länge. Det ringer i huvudet, nacken, armarna, allt sitter löst och värker stumt. Frukosten växer i munnen. Trots allt detta har jag en fantastisk känsla inombords, gårdagskvällen var fantastisk.

Tog bussen in till stan kring åtta, klev av på smedjegatan, drog upp kragen om öronen och gick tvärs genom stan med massa förhoppningar. Så fort dörren öppnades möttes jag av en välbekant stämning. En vägg av värme och folk som jublade längre in i lokalen. Jag var lite tidig, men blev så ivrig när jag spontant fick idén hemma och bara satte mig på en buss. Man har ju haft flera av de bästa kvällarna i sitt liv när det blivit spontant på det här viset ändå.

Första basketträningen på hundra år. Ain't no way but up!