Att ta vara på en lugnare sekvens
Jag hade inte varit utanför lägenheten på hela dagen då jag vid tre-tiden på eftermiddagen satte min fot på storgatan med en märklig, men inte obehaglig känsla. En känsla av att inte riktigt existera i samma... frekvens som alla andra som strosade förbi. Att folk hade någonstans att vara, någonting att göra, någon att hinna träffa var så uppenbart. Alla människor smälte ihop i ett enda mönster. Jag hade inget viktigare ärende än att ta ut pengar i närmsta bankomat och bege mig hemåt igen, men varje steg emot egentligen ingenting kändes givande. Mitt i kaoset av grå rörelse gick det lätt att ta ut en person eller situation i taget. Kvinnan vars väg jag snart skulle korsa kände sig tvungen att stanna och släppa förbi mig vilket gav henne ett lätt irriterat uttryck. Synd att hon som verkade vara en och en halv sekund (motsvarande tiden det tog att släppa förbi mig) sen till något viktigare inte tog mitt försök till ett tacksamt leende för vad det var. I vanliga fall hade kvinnans reaktion kunnat smitta av sig, men bara om jag varit i samma stressade sekvens som alla andra.
Jag älskar den här känslan. Det är känslan av att inte vara påväg någonstans, och vara fullt tillfreds med det. Den är sällsynt och den är underskattad. Att ens märka den och ta vara på lugnet är svårt när allting runt omkring en skriker uppmaningar om produktivitet. Hela tiden.
Men sedan när slutade framsteg inombords att räknas? Bara för att det inte syns på papper - eller i ens plånbok?
