antiaspergers syndrom
När ljuset i biografen tänds och man kommer tillbaka till sitt, folk börjar prassla, resa sig och förbereder sig för att delta i den oskrivna tävlingen om vem som kommer ut ur salongen först, då står jag ofta kvar där. Som fastfrusen i filmen och känslan. I rymden finns inga känslor. Jag ville vara kvar i känslan av avsaknade känslor, eller snarare solklara känslor, och aldrig lämna biografen.
Jag har aldrig förr kunnat säga att jag har en favoritfilm. Alltid har det hetat "detta är en av mina favoritfilmer", för jag kan inte sätta allt i samma kategori. Det gäller alla saker. Jämförelse, min fiende och bästa vän. Den där hatkärleken till jämförelsen som jag skrivit om tidigare. Hur som helst så har jag nu en favoritfilm, och det spelar ingen roll om det finns andra filmer som är bättre på olika sätt, jag kan säga att det är min favorit av alla, alla, alla.
Att räkna ut känslor likt ekvationer håller inte någonstans, inte i min värld, ändå har jag aldrig sett en film beskriva min värld så som denna. Det finns inga filmer som beskriver världen, det är bara på film. Det finns alltid en för replik-liknande replik, ett för välsminkat nyvaket ansikte eller en historia för konstlad för att vara sann, i alla filmer. Men i rymden finns inga känslor, var en solklar känsla. Jag har nog en släng av antiaspergers syndorm, för jag låter mig själv styras av enbart känslor. Känslor som visserligen kan förklaras men aldrig är tillräckligt lik den andre för att kunna kategoriseras så som i filmen, eller i verkligheten.
