Mina tonårsår
Jag kommer inte ihåg så mycket från då jag var 13 år, sådär på rak arm. Jag kommer ihåg frekvenser, som klipp ur en film. Förmodligen förskönade, och stumma. Jag kommer ihåg, men jag kan inte relatera till känslor jag kände då, för det var en så väldigt annorlunda värld jag levde i. Allt jag ville ha fanns inom räckhåll, men inte än. Simpla ting som kom med åldern, som inte skulle komma att betyda samma sak när jag väl fick dem, men jag har alltid tyckt om att längta.
När jag var 15 år visste jag så mycket, jag visste hur allt skulle bli. Jag ville så mycket. Åh vad jag ville, och jag önskade. Jag önskade mig allt jag inte trodde att jag kunde skapa för mig själv. Jag satt mest och tänkte mig hur underbara saker skulle kännas om jag bara hade det ena, bodde på det andra stället eller kunde det där jag var för feg för att ta reda på.
När jag var 16 förändrades i princip allt. Det kom någon, från ingenstans, som berättade för mig att jag kunde allt det där. Att jag var det där jag önskade att jag var. Jag läste det inte längre i en bok, jag fanns där, mitt i historien. Men mitt i centrum av allt som bara händer på film så frös jag till. Jag hade ingen aning om hur man spelade den karaktären. Även om jag dagdrömt om det, så var det ingenting som hände en sådan som mig. En sådan som drömmer men inte hoppas.
När jag fortfarande var 16 år så fick jag känna att allt inte alltid är som man tror. Att folk inte alltid är som de verkar, även om man tycker sig ha världsklassig intuition. När man fram till den stunden nöjt sig med att beskåda andra från bakom skyhöga murar så vet man hur allting går till. Man ser människor bli sårade på löpande band. Men när någon tar sig innanför ens murar, och man låter dem, så är det inte så lätt att inte bara låta tegelstenarna av skuld hagla runt en då allt sedan rasar samman.
Som 17åring började jag ta för mig. Jag tilldelade mig själv rätten att jaga lyckan precis som alla andra, och jag fann den, lite här och var. För lyckan är inte en enda sällsynt fjäril, den är ett rus och man kan framkalla det på en miljon olika vis.
När jag var 19 år kände jag mig fortfarande som 17. Jag visste mer och antog mindre, men jag fortsatte att ta för mig av allt som faktiskt fanns där, som solnedgångar, milkshake och alla fantastiska människor att dela dem med.
18 år.
