mistermellz

I vanlig ordning hade jag kunnat dra ett skämt om schizofreni i samband med detta inlägg, för det är vad vi gör; vi skämtar och vi skrattar. Mycket. Skrattar och är glada.

Vi är lyckliga i våra fina lägenheter och vi är så glada att vi har en blänkande klocka på armen som talar om när vi ska promenera raskt och hurtigt mellan aktiviteterna i vår sprängfyllda vardag. Allt för att distrahera oss. Från vad? HAH! Det är enkelt.

Det handlar om att vara lycklig. Det handlar om att bygga upp sig själv, visa sig stark, inte för någon annan än sig själv, såklart. Man ska lyckas med saker, även om det inte handlar om stordåd. Det ska vara små morötter i snören framför oss, delmål i vardagen som ger oss den där egoboosten.

Vad är lycka då? Jo, ett rus. Och vad händer med ett rus? Det tar slut. Så därför promenerar vi raskt mellan dessa tusen aktiviteter och håller ruset vid liv. Vi är nöjda och glada med oss själva, vi unnar oss nya, fina saker och vi belönar oss själva ständigt. Åh herregud, jag har aldrig varit lyckligare. Jag känner bara lycka. Lycka, lycka, lycka. Sådär håller det på, och det uppmuntras friskt i böcker och tidningar. Dessa hälsogurus och dessa peppande livscoacher, de är ju helt fantastiska.

Anar du en gnutta sarkasm? Det är inte så konstigt, men lägg inte fokus på den.

Jag satt och drack kaffe med en god vän igår då vi kom in på ämnet kärlek. Ungdomskärlek som det kommit att heta. Efter att diskussionen hettat till mer och mer så var vi båda, i eld och lågor, helt överens om en sak. Man vill bara vara kär.

Jag tycker såhär: Var glad åt din fina lägenhet. Spring fort som vinden i dina gula löpardojor, håll huvudet högt i din fina kostym, unna dig det där röda läppstiftet och pluta med dina fylliga läppar. Var stolt, du har ju förtjänat det som du jobbar! Var lycklig.

När du går där och känner hur du klarar allt och hur du är nöjd med dig själv, sluta upprepa det där jävla mantrat om hur du inte behöver någon annan för att bli just lycklig.

Slit nosen från skärmen, sluta scrolla sida upp och sida ner på match.com för att hitta någon som är lika lycklig och stabil som du. Kliv ner från din ståtliga häst av självkänsla. Det sitter inte i hästen, jag lovar (metaforiskt talat). Sätt ditt mänskliga jävla hjärta i den där kostymärmen och bara förlora dig. Du vet ju ändå vem du är vid det här laget.

Låt dig falla, och falla hårt som fan. Skrapa upp kostymbyxorna, låt någon smeta ut det där röda självförtroende-läppstiftet. Slösa en natts skönhetssömn, slösa flera (det är väl ändå det du har all den där dyra kosmetiken till?). Slösa, slösa, slösa, vad har du för anledning att spara på dig själv? All styrka du byggt upp och all din självkänsla du samlat ihop, vad ska du ha den till? Väntar du på att ensam klampa över mållinjen i ditt sista andetag och mottaga något diplom? Vart ska du hänga det?

Det handlar så mycket om att vara lycklig av sig själv att det blivit så enkelt att släppa någon man en gång älskat. Eller behöver vi ens älska någon på riktigt när vi älskar oss själva så mycket?

Jag säger låt krossa ditt hjärta om det vill sig så illa! Ta månader, ta ett år, ta tio år på dig att lappa ihop det och försök igen.

Som min vän sa: "De tre bra stunder vi skulle kunna ha väger upp de sjutton dåliga stunder av gräl och tårar om man känner på rätt sätt för den personen". Ja, då är jag hellre tonårskär och dum i huvudet, offrar allt och går sönder än att vara en stålmänniska på ett konstant lyckorus.

---

Nu på morgonen var jag på promenad med min äldsta playlist i snäckorna; This is where I keep my memories. Ibland är jag rädd att tappa mig själv. Jag kallar det för min hemlighet för att jag inte talar högt om det, men det är inte bara jag som ser det.
Jag går raskt och beslutsamt över bron, som alltid. En kopp kaffe skvalpar i magen.
Mitt i en Bright Eyes-låt upptäcker jag att jag har sällskap. Det är 17-åriga Melli som spatserar på broräcket. Hon säger kom! Kom upp och testa! Utsikten är så annorlunda bara 1,5m över marken än där du vandrar nu.
Låten tar slut och byts av utav Kents pärlor. Direkt ser jag ett nytt ansikte. Det är 14åriga pop-melli som skuttar runt i tyll och randiga strumpor.
Jag kommer ihåg när jag en gång frågade min bror vad han lyssnade på för musik. Det var i mitt punkrock-stadie och genast får jag sällskap av 16-åriga Melli som räcker ut sin nypiercade tunga och påminner mig om att vara tuff. 
Men jag vet något som hon inte vet. Hon som blev så chockad över att lillebror inte plöjde album efter album i itunes utan bara ville spela fotboll. Jag vet att oavsett om man sitter bakom dunkla persienner och bokstavligen bombar hjärnan med riff och takter eller springer runt i smutsiga fotbollsstrumpor och skapar sina egna toner så är musiken överallt.
Det lärde jag mig av 19åriga äventyrar-Melli. Hon som påminner mig och hjälper mig att dra i mungiporna åt solen och nya människor.
14-åriga melli tar dubbla steg för att hinna med mig. Hon vingliga fram på sina nya, ovana bambi-ben, drar i min jackärm och nickar instämmande. Sakta ner! Säger hon. Ja, vart har du så bråttom? Undrar mitt 19-åriga jag.
Jag ska duscha och äta frukost och kolla facebook och sånt innan jobbet, påminner jag.
De alla suckar och skakar på huvudet. Jag känner dem väl, vet vad de menar. Jag är redan påväg hem, lika bra att njuta av solen på vägen. Jag behöver inte vara orolig, musiken kommer alltid att påminna mig om vem jag är. Som Penny Lane säger: "...And if you ever get lonely, just go to the record store and visit your friends".
17 år