mistermellz

Det är tisdag. Tisdag är en typiskt vanlig dag. Den är varken först, sist eller mitt i veckan. Det finns ingen anledning att fira att det är tisdag, även om vi hittar anledningar att göra i princip alla andra dagar speciella.
Söndag är vilodag, lördag är ju mitt i helgen. På fredag har vi så mycket helg-pepp att det redan känns som helg när vi vaknar. Torsdag, det är ju dagen före fredag helt enkelt, och onsdag är lillördag. Måndag är första dagen på veckan, då taggar vi arbete eller skola och ställer om(men tankarna ligger kvar i helgen, och vi drömmer redan om nästa helg).
Så egentligen är tisdag en speciell dag, för det är den enda icke-speciella dagen.

Scenario ett:

Denna tisdag kliver du på sjuans buss klockan tio i sex, (du slutade redan klockan fem och ville egentligen bara hem så fort som möjligt, men blev kvar med Pia från avdelningen. Ni pratade om något som inte spelade någon roll, men det spelade roll att ni pratade om det).
På bussen sitter redan Pelle (som är ett klassiskt hitt-på-namn i såna här tänk-dig-att-scenarion).
Du känner Pelle lite smått genom en kompis. Ni har lagt till varandra på facebook och ni hejar igenkännande på stan sedan den där festen i somras. Du slår dig ner bredvid Pelle, för ni tittar för länge på varandra och hälsar för igenkännande för att du ska kunna fortsätta förbi honom.
Efter halva resan har ni pratat om det givna; den gemensamma vännens nya bil, hur helt okej allt är på jobbet och vad ni gjorde i helgen. Ni kommer även in på något så personligt som vilket hockeylag ni hejade på i förra matchen, för ni klickar lite mer än inget alls och kan bråka skämtsamt eftersom ni tycker olika.
Nu har ni halva resan kvar och tystnaden har rådit i femton evighetssekunder.
Då tittar ni på varandra i samförstånd och ler med halva ansiktet. Ni har slut på saker att prata om, ni har nått gränsen som skiljer vänner och vänners vänner man lagt till på facebook efter en fest i somras. Resten av resan tittar ni åt varsitt håll, han ut genom rutan (varför ser han lite mindre obekväm ut än du?) och du flackar med blicken mellan alla medresenärerna som en efter en till slut tittar tillbaka och du måste förflytta blicken.
Pelle ska av först och nu är det helt okej att bli lite bekvämare och le lite varmare, för han ska ändå hoppa av och det är lika länge till nästa gång ni ses som det var sedan sist.

Scenario två,tre,fyra,fem,sex,sju,åtta och nio:
historien upprepar sig.

Scenario tio:

Du träffar Pelle på bussen, denna ovanligt vanliga tisdag. Han ser att du har klippt dig (vilket också är ett helt normalt scenario). I vanlig ordning kommer ni till vad som hänt i helgen och du skämtar om hur du drack för mycket och att du möjligen fortfarande är bakis. Mitt i ditt lite för ansträngda skratt så tittar Pelle förvånat på dig och frågar varför du drack så mycket.
Nu är det inte roligt längre. Vad menar Pelle med det? Det ska väl han skita i? Vem tror han att han är? Som om du skulle vara alkoholist bara för att du spydde på krogtoan. Det var ju kombinationen vin/cider. Det är ju känt att det är en dålig kombination.
Nä, Pelle är sjukt dryg. Han sitter till och med drygt, och nu när du tänker efter så har han faktiskt haft en sjukt dryg ton under hela samtalet. Ja, väldigt överlägsen.
Varför passerade Pelle inte bara obemärkt i din vardag?

Det handlar om att bemästra det sociala spelet. Folk säger så många saker som kan tolkas på en mängd olika sätt. Man ska hänga med på så många klassiska tecken och förstå så mycket mellan raderna. Det pågår överallt runt om oss, varje dag, och har utvecklats helt naturligt. Vi vill smälta in som de flockdjur vi är.
Är det inte väldigt märkligt just därför, att vi har en förmåga att vända och ställa oss helt emot andra människor så snabbt?
Istället för att döma varandra efter dessa spelregler (för det finns ingen som kan hålla reda på alla och vi misstolkar varandra ständigt, vilket resluterar i negativa tankar och skitsnack), bör vi inte ha en betydligt mer öppen syn och se varandra för vad vi spelar för roll i varandras liv? Spelar Pelle en stor roll, är han en vän du litat på i vått och tort tidigare, ja då menade han nog bara att hjälpa till och var kanske bara orolig.
Spelar Pelle en ytterst liten roll, är han bara en flyktig bekant, vad får han då ut av att vara uppkäftig och påpeka att du skulle vara alkoholist? Och hörde du honom ens säga orden rakt ut?
Nej, Pelle tog dig nog bara på orden. Du sa just själv att du hade druckit för mycket. Du skrattade åt dig själv för att du mått fysiskt dåligt, och du påpekade att du till och med fortfarande satt där och kände dig dålig.
Det är väl allt bra märkligt att skratta åt något som får en att må dåligt?
Varför inte ställa sig frågan varför?, varför gör han såhär? och sluta ta allt så personligt?

En av de bästa sakerna jag vet måste vara att driva runt. Missförstå mig rätt, eller nej, du tänker nog rätt. Jag tycker om att göra ingenting, med någon eller några, utan att tänka på vad som kommer hända dagen därpå, till hösten eller när bensinen i bilen tar slut. Det betyder inte att jag inte har ägnat det en tanke, bara att jag bestämt mig för att det inte spelar någon roll. Det kan innefatta att köpa en varmkorv på statoil och äta den med benen dinglandes över en gångtunnel, ta bilen till affären, köpa en påse minimarsmellows och ha krig med dem på parkeringen eller dra en spontan roadtrip till en totalt ointressant bygd och leka gissningslekar på vägen - allt bara för sakens skull.
Jag är en sådan som kan strunta i att jag egentligen behövde den där sista hundralappen eller de där extra timmarna sömn. Vill jag spendera dem där och då så gör jag det. Pengarna på den där pizzan för att gemenskapen är så fantastisk, eller de där timmarna framför brasan mitt i natten fast jag jobbar tidigt. Spontanitet är ingen svaghet, det utesluter inte rationalliteten. Jag törs säga att alla i allmänhet har råd att slösa lite extra på spontaniteten. Ta inte dig själv eller livet på för stort allvar - det löser sig.

Jag har alltid ett kollegieblock liggandes vid min laptop för att kunna avlasta min inspiration då den ständigt rinner över.. Jag skulle kunna öppna ett nytt textdokument men det är något visst med att skriva för hand, det säger mer om hur du tänkte. Dessa rutiga kollegieblock från något överskottsbolag med ingen speciell framsida alls fyller jag med allt från arbetstider till de finaste tankarna jag tänker. Tankarna står alla huller om buller, utanför linjerna, i hastigt slarvig handstil och är skrivna med pennor i olika, missmatchade färger.
En dag var jag på akademibokhandeln och köpte mig den finaste anteckningsboken jag kunde hitta, för en dyrare peng, handbunden i brunt och guld.
Till en början var jag för rädd för att börja skriva i den, för den var så fin. Efter ett tag började jag skriva ner tankar jag hade på bussen. Jag hade redan ett par stycken som var skrivna på lite allt möjligt. Jag skrev över dem i min nya, fina bok från allt mellan busskvitton och sms ur min telefon. Jag tog med boken då jag lämnade Luleå och flyttade till London, för jag tänkte att London skulle framkalla många nya tankar.
En gång skrev jag i boken då jag befann mig i London- jag skrev ner bokningsnumret till vårt andra hostel.

Det är ingen idé att planera vart du ska samla dina tankar, för de kommer alltid att komma till dig i otid, utanför linjerna och i olika färger.


Hyde Park, London

weheartit

Jag kommer inte ihåg så mycket från då jag var 13 år, sådär på rak arm. Jag kommer ihåg frekvenser, som klipp ur en film. Förmodligen förskönade, och stumma. Jag kommer ihåg, men jag kan inte relatera till känslor jag kände då, för det var en så väldigt annorlunda värld jag levde i. Allt jag ville ha fanns inom räckhåll, men inte än. Simpla ting som kom med åldern, som inte skulle komma att betyda samma sak när jag väl fick dem, men jag har alltid tyckt om att längta.
När jag var 15 år visste jag så mycket, jag visste hur allt skulle bli. Jag ville så mycket. Åh vad jag ville, och jag önskade. Jag önskade mig allt jag inte trodde att jag kunde skapa för mig själv. Jag satt mest och tänkte mig hur underbara saker skulle kännas om jag bara hade det ena, bodde på det andra stället eller kunde det där jag var för feg för att ta reda på.
När jag var 16 förändrades i princip allt. Det kom någon, från ingenstans, som berättade för mig att jag kunde allt det där. Att jag var det där jag önskade att jag var. Jag läste det inte längre i en bok, jag fanns där, mitt i historien. Men mitt i centrum av allt som bara händer på film så frös jag till. Jag hade ingen aning om hur man spelade den karaktären. Även om jag dagdrömt om det, så var det ingenting som hände en sådan som mig. En sådan som drömmer men inte hoppas.
När jag fortfarande var 16 år så fick jag känna att allt inte alltid är som man tror. Att folk inte alltid är som de verkar, även om man tycker sig ha världsklassig intuition. När man fram till den stunden nöjt sig med att beskåda andra från bakom skyhöga murar så vet man hur allting går till. Man ser människor bli sårade på löpande band. Men när någon tar sig innanför ens murar, och man låter dem, så är det inte så lätt att inte bara låta tegelstenarna av skuld hagla runt en då allt sedan rasar samman.
Som 17åring började jag ta för mig. Jag tilldelade mig själv rätten att jaga lyckan precis som alla andra, och jag fann den, lite här och var. För lyckan är inte en enda sällsynt fjäril, den är ett rus och man kan framkalla det på en miljon olika vis.

När jag var 19 år kände jag mig fortfarande som 17. Jag visste mer och antog mindre, men jag fortsatte att ta för mig av allt som faktiskt fanns där, som solnedgångar, milkshake och alla fantastiska människor att dela dem med.


18 år.

...

Jag fick en kommentar i bloggen idag. Det var nog den första kommentaren skriven av en människa jag faktiskt inte känner.
Jag har inte riktigt förstått detta behov av att ha en massa okända människor aka. läsare som bara vill ha mer och mer av dig som person, betalat rakt ur din egen själ och värdighet, printat i Times New Romans. Jag skriver för mig. Men jag förstår nu att även om det finns tusentals rabiata ungdomar som vill gotta sig i att klanka ner på folk som har åsikter, utan att egentligen ha några konkreta, egna, så är det faktiskt inte det som det handlar om.
Det handlar om den där enda personen som skriver att du, det du delat med dig av, har inspirerat någon annan. Genom att bara vara mig själv och skriva något som kommer helt naturligt för mig så har jag lyckats inspirera en annan människa. Jag tycker att det är det finaste som finns.
Tack, Anna.

Drömmar. Det är ett av de finaste orden jag vet. Det skapar en liten explosion av alla regnbågens färger i mitt sinne och färgerna flyger runt och fläckar ner alltihopa. Drömmar är önskningar större än verkligheten själv. De är större än de tyngsta slagen eller de hårdaste av ord och de kan ta människor igenom nästan vad som helst. Man kan leva på drömmar, tack vare drömmar. Jag önskar att jag hade fler drömmar, men jag har kommit att se på livet i ett allt för stort samanhang för att ha några kvar. Det är svårt att backa tillbaka när jag väl hamnat i de banorna. Jag kan dagdrömma, och natt-drömma, och ha drömmar för stunden, men drömmarna blir aldrig längre större än sanningen för mig, och jag saknar det så. Drömmar är betet i snöret som hänger framför oss där vi vandrar. Utan dem har vi inte samma behov av att sträva framåt, och det är ju det som är tänkt för oss.
Men jag har inte fastnat. För även om sanningen är för stor i min värld för att drömmarna ska få plats, så finns det så mycket som är vackert, och jag kommer fortsätta att distraheras av det.
Det är allt det vackra som får mig att sträva framåt, för så länge jag vandrar så kommer det att dyka upp nya sevärdheter, insikter och intryck längs min väg. De människor som rör vid mig, deras ansikten som speglar allt de vet, det är vackrare än sanningen.



google.

Jag landade i Luleå för fyra veckor sedan. Sedan dess har jag varit här igen, men inte hemma. Inga flygplan flyger hem till mig. Det går inga turer dit. Det krävs en annan typ av resa. Hemma är en plats i mitt huvud där jag trivs med att utforska och drömma. Sedan jag kom tillbaka har jag mest svävat runt med skygglappar på sidorna, gjort vad som krävs av mig, men inte någonting utöver det. Jag undrade om någonting hade hänt inom mig som gjort att jag vuxit ifrån min nyfikenhet och börjat stressa över saker jag lovade mig själv att aldrig göra. Men jag har hittat navigationerna, snubblat över dem så fort jag började spendera lite mer tid för mig själv. Sanningen är den att jag aldrig kommer flytta hemifrån. Jag kommer alltid att bo hemma, i flickrummet i mitt huvud, där jag samlar på intryck som jag förvarar i en enda röra, inte på arbetsintyg i prydliga pärmar.

Nu är det färdighaft med att gräva för djupt i existenskorgen och inse att botten utgörs av ett hål. Nu är det slut på att sträva efter att efterlikna och att stå rakt. Jag tänker balansera på kanten av korgen med krokig hållning. Om du inte förstår mig och mina metaforer så kan du läsa någon annans blogg. Och ta mig inte med en nypa salt. Om du inte vill ha ren och skär mig, så strunta i det. Tack och adjö.

Today I went for a walk. Just for the walking and the breathing. I wasn't even going to go trough there but the gates were open and I felt such joy the first time I went there.

There is some kind of magic going on in this place, yet it is nothing more than a park. A park with trees, and grass, and ponds, and birds and dogs that chase them. As i entered the gates for the second time of my stay here in London there was nothing that had changed. Everything was just as stunningly beautiful as it had been that day Caroline and I first walked trough. The branches of all kinds of trees still hung over my head, giving me the same sense of comfort and peace as they had before. It was just as peaceful yet full of life.

As I started walking the same way I had before in high tempo I glanced over at all the benches standing alongside the path. Carved into the back of the first dark wooden bench were letters. "In loving memory of my wife Ivory who loved this park". My mind flew directly to a scene in the movie Nothing Hill where Julia Roberts and Hugh Grant jumped a fence and walked trough a closed park to find a bench just like it. I stopped right then and there to turn around and face the park once again.

The trees, the grass the birds; it al looked so harmonic. It al belonged. Layers and layers of different things happening from the sky down to the ground in perfect synchronize.

Over the treetops the skyscrapers of the city stretched tall, but too far away to be nothing more than a painting on a wall. The wall of leafs and branches connected to the ceiling of clouds that was hanging low over the place that this Ivory once had loved.

The scenery completely and fully enclosed me and all my senses. The music from my headphones might have had a minor impact. As I stood there, still frozen in front of Ivory's bench I noticed they were all engraved. Clearly these were no ordinary furniture. What a simple yet selfless and grand gift they were. For their loved ones to be remembered by and for everyone still walking this fast phased earth to rest for a while.

The next bench was donated in memory of a man who had passed only halfway trough his life. He was a screenplay writer. The next one after that encouraged everyone passing by to sit down and rest, the next one to enjoy the view for a while. I moved from bench to bench overwhelmed with feelings. They flooded down my cheeks, bursted out of my lips in a laughter  and pierced straight trough, out of my chest.

This walk, this ordinary walk trough this unordinary park was one of the greatest moments of my short life.

One of the benches was donated in memory of a young man who's life had ended after only 22 years. As old as I am now. Apparently he had enjoyed a great amount of time in this park before he passed. I thought, how unfair for him to die so young, yet how happy I was that he got to go here. I wonder if he died suddenly or if maybe he was ill for a long time and somehow knew his name was going to end up on one of these benches. His bench stood by itself on the other end of the pond. It was the only one that I decided to sit on.

The moment I walked out those gates I knew I would never be the same, in all the right ways. If I could only contribute to this world with one piece of advice, I would say; live to inspire, and let yourself be inspired. By every single thought crossing your mind. Every visible and invisible thing, big or small gestures, good or bad experience. I want you to keep your mind open, take in and share as much as you physically and mentally bare to. If you do so you will never feel empty nor will you feel too full, like you are not contributing. The circle of energy will just go on.

Det jag inte skriver i bloggen, det jag skriver för mig själv, skriver jag oftast på engelska. Det är inte felfritt, och jag är inte ens säker på om det ens låter bättre än om jag skrivit det på svenska, men det är så det kommer till mig av någon anledning. Jag tar allt som det kommer.

Waterlow Park, image: google.

Jag blev så arg på en film idag. De föste ihop två brustna hjärtan. Lite som att alla andra karaktärer hade någon och de ville städa upp inför sitt happy ending. Som när man städar ett rum och i slutet har någon pryl framme som man inte vet vad man ska göra av så man slänger in den i ett skåp för att åsynen av rummet ska bli perfekt. Det fungerar ju inte så. Två brustna hjärtan passar ALDRIG ihop för de har gått sönder på helt olika vis.

Det handlar inte om en flygresa, en hostel-vistelse, lite lägenhetssökande, något tills-vidare-jobb och lite latjo Londonliv. Det handlar om ett steg i ny riktning, att sätta tankar i verket och att utmana mig själv. Det går inte att säga du ska ju "bara" ut i världen. För det är inte bara det. Idag åkte jag ut till byn, fyllde stora sopsäckar med minnen jag byggt upp under en hel uppväxt, och bara rensade ut allt tills rummet var tomt. I huset där jag vuxit upp står endast en flyttkartong med foton och gammalt syslöjdstjafs från lågstadiet. Jag slängde saker som säkert hade varit väldigt användbara, men inte för mig, inte nu, inte sen, men någon gång. Någon gång, det vill jag inte behöva oroa mig för. När någon gång kommer så är det de nya nuet.
Väskan är teoretiskt packad, inköpslistan är avbockad och allt eftersom jag avverkat famn efter famn i långa hejdå-kramar så ser jag lite längre utanför Luleå-bubblan. När jag idag klev utanför polisstationen med passet i handen så kändes det fulländat på något vis, ögonblicket och allt det andra. Jag är inte ett dugg överdramatisk. Det handlar inte om en 2,45 h flygresa, det handlar om en livslång resa som pågått inom mig.

Jag sitter alltså och rensar ut allt jag äger för att sedan åka hem till pappa där resten av mina materiella saker finns och där kommer jag fortsätta att slänga, sälja, skänka eller trolla bort allt som just nu ligger i min ägo. När jag åker så tar jag med mig det nödvändigaste i en endaste väska och det jag inte tar med, det finns inte. Optimal frihet kallas det. Jag kommer aldrig mer tillbaka till Luleå, jag kommer på nytt.