Jag lever mest på hösten
Den kommer inte succesivt som sommaren eller våren, en dag öppnar du bara fönstret och luften är som förbytt. En isande kall vind virvlar fram. Den smeker inte din kind som en ljummen vårvind, den genomborrar hela dig. Där står du, med gåshud överallt och bara vet.
På våren börjar värmen sakta stiga en åt huvudet tills den på sommaren förskönar alla intryck och man bara flyter med i en varmtonig saga. På vintern har jag hunnit frysa fast, frysa inne, fast i mig själv är jag och allt jag tänker stannar inom mig.
Jag blir som de säger på hösten, dyster. Men det är på hösten jag trivs som bäst. Jag lever på hösten, mina sinnen lever och alla intryck blir kristallklara. Det spelar ingen roll att alla toner är sorgsna, för de är vackra, nakna, klara, äkta. Höstens toner ger mig kalla kårar, men låter mig känna som mest.
Känn själv.
