En kommentar
Jag fick en kommentar i bloggen idag. Det var nog den första kommentaren skriven av en människa jag faktiskt inte känner.
Jag har inte riktigt förstått detta behov av att ha en massa okända människor aka. läsare som bara vill ha mer och mer av dig som person, betalat rakt ur din egen själ och värdighet, printat i Times New Romans. Jag skriver för mig. Men jag förstår nu att även om det finns tusentals rabiata ungdomar som vill gotta sig i att klanka ner på folk som har åsikter, utan att egentligen ha några konkreta, egna, så är det faktiskt inte det som det handlar om.
Det handlar om den där enda personen som skriver att du, det du delat med dig av, har inspirerat någon annan. Genom att bara vara mig själv och skriva något som kommer helt naturligt för mig så har jag lyckats inspirera en annan människa. Jag tycker att det är det finaste som finns.
Tack, Anna. 
